Du har undvikit mig hela kvällen. Låtsats att se bottnen av ett vinglas var gång min blick vidrört dina markanta kindben. Du låtsas se den där bottnen så många gånger att jag vet att magi svävar i luften, för du fyller aldrig ditt glas på nytt. Det röda vinet når alltid dina läppar och återgår till att göra glaset halvfullt igen. Sorlet från andra människor överröstar mina tunga andetag. Rösterna omkring oss överröstar allt min kropp har att säga dig. Du blir lomhörd, jag lyhörd. Konturlösa, namnlösa människor rör sig i rummen. Pratar med varandra. Som brus och mummel mellan två radiokanaler. Jag kan inte urskilja något ansikte. Förutom ditt. Ditt är tydligt. Glasklart. Men jag känner knappt igen dig. Du är dig olik. Jag har dig i ögonvrån, i mitt blickfång, i Amors skottlinje, hela tiden. Festligheterna tystnar, som om någon vridit om ratten på radion. Rösterna blir lågmälda. Din är lika lågmäld som innan. Det faktum att du inte tilltalat mig, eller någon annan under hela tillställningen är märkligt. Retsamt. För jag längtar efter din röst.


Plötsligt fattar du tag om min hand. Jag ser din mörkblå kavajärm. Jag hör en dörr öppnas strax bakom mig. En dörr med guldigt knopphandtag. Jag får en knuff. Av de bekanta dofterna från sköljmedel att döma så befinner vi oss i en garderob. Men det enda jag kan urskilja omkring oss är det svaga ljusinsläppet kring den återigen stängda dörren. Ljuset landar på din kind. Lätt skäggstubb. Jag slås igen av hur annorlunda du ser ut. Sen slås dina armar om mig, din kind trycks emot mitt huvud. Du håller om mig hårt, mer omslutande än någon någonsin hållit mig förr. Jag når knappt upp att se över din axel. Ditt nyckelben trycker mot min överläpp. Min kropp känns svag. Din tvärtom. Spänd. Stark. Muskulös. Jag ser ditt obekanta ansikte i ögonvrån. ”Vad gör vi här?” min röst hyschas av din kavaj tätt mot min mun. ”Du vet hur jag känner”. Sedan strömmar tårarna. Jag gnyr in i tyget, mot din axel. Kväver sorg. Du håller mig i din famn. Tryggt. Men samtidigt är det som att känslan gror i mig. Jag vet att du kommer släppa. Men bara för en stund, för en kort stund, så vet jag att du är min. Just där och då. Resten av världen slocknar. Sorlet försvinner. De ansiktslösa tystnar.


Jag vaknar. Ekot från den ångestfyllda gråten dröjer sig kvar någon sekund. Jag vaknar till att sakna dig. Sakna detaljerna. Dina nyckelben. Att somna mot din bröstkorg. Att se in i dina ögon. Den glittrande skogen i din blick. Din omtänksamma beröring. Dina fingrar mellan mina i en vardagsstund. Jag saknar dem, och jag hatar det, att sakna. Jag behöver dig som en dröm. En dröm att vakna ur, att vagt minnas, men att tillslut glömma. Snälla, var den typen av dröm. Var inte den som dröjer kvar.