Annika satt uppkrupen på den gamla kökssoffan. Fönstren var frusna till hälften som de brukade vara på vintern. Hon tyckte om att sitta vid fönstret och följa de frusna isblommornas konturer med sina fingrar. Utanför gnistrade snön och och hon såg hur domherrarna flockades kring de sista resterna av julkärven. De såg tunga och uppblåsta ut, försökte kanske skydda sig mot februarikylan. Mormor sysslade med maten samtidigt som hon lyssnade på högmässan, rörde sig tungt mellan spis och skåp.

– Herre förbarma dig, ljöd det ur radion.
_ Ja, suckade mormor, Herre förbarma dig!
Solen bildade en solbro på köksmattan och där låg katten, slö och utslängd. Det ångade från potatisen på spisen.
- Se vi gå upp till Jerusalem, till Frälsarens kors och pina.

När högmässan var slut stängde mormor av radion och det enda som hördes var ljuden från spisen.
_I dag bryr vi oss inte om nyheterna, sa mormor. Det är ändå bara elände.

Och mormor och Annika och katten satt i tystnaden och väntade på de andra som var i missionshuset. Annika och mormor teg bra ihop, de hade inget otalat. Annika kunde nästan glömma att det var krig i världen, kunde nästan glömma drömmen.

De kom vandrande uppför gärdet, upp mot ladugården. Det var natt så Annika skymtade dem bara. De var mörka, mörkare än mörkret. Hon såg rörelsen, ljudet. Täta, raka led, rytmiska ljud. Det var Hitlers soldater som kom. Rakt in i drömmen kom de, rakt in i Annikas kropp vandrade rädslan. På dagen kunde hon gömma sig för Hitler. När någon satte på radion kunde hon rusa in i kammaren, stänga dörren och hålla en kudde över huvudet. Ja, dagrädslan kunde hon klara. Men i nattdrömmen stod hon bara stel vid vägkanten. Och trampet och mörkret ökade och när soldaterna kom närmare såg hon att de inte hade några ansikten, inte hade några kroppar. De var mörkret. Annika brukade vakna i samma ögonblick hon själv blev mörker.

Det hördes snöljud från förstugan, stampande fötter, det knarrade och skrapade. Katten reste sig välkomnande.
-_ Nu kommer dom, sa mormor. Vill du ta av potatisen?