Det plötsliga rör om. Som en plötslig och från ingenstans kommande apart fundering. Man behöver ju inte gå så långt som att försöka förstå hur universums Big Bang kunde skapas ur intet. Sant eller inte är en annan sak!

I det här fallet handlar det om glädjen i att bli uppskattad för något spontant. Eller kanske raka motsatsen. Eller ännu värre. Mördande likgiltighet. Dessutom handlar det om att göra något utan annan ambition än att ha lite skoj en stund. Skulle jag behöva skämmas efteråt?

Ensam hemma. Skrid till verket då! På väg till datorn dök en annan tanke upp: Som pensionär bör man ha nått dit hän att de förväntningar man har på sig själv är realistiska! Mot den tanken stod: Sååå tråååkigt!!!

Så här började det när jag på kul en gång hastigt skrev ihop mitt förhållande till båtar, ett stycke självbiografi. Då  hade jag inga litterära ambitioner alls, men ville på något sätt att någon skulle läsa det. Hur skulle det gå till? Det blev en stunds funderande innan jag sedan skickade in berättelsen till den båttidning som stimulerat mig till att skriva texten. Jag förväntade mig ingen reaktion alls, men redan dagen därpå, en vårmåndag 2004, fick jag ett entusiastiskt svar som självklart gjorde mig mycket glad. "Har du några bilder?" var en av fraserna. Den skulle in i årsboken för att få ett lite längre liv.

Detta skedde bortåt ett halvsekel efter det att jag, rodnade upp över öronen, tvangs åhöra hur svenskaläraren kritiserade en uppsats jag skrivit i skolan. "Väldigt överdrivet". Klassen skrattade rått och jag blev väldigt ledsen inombords. Sådant man absolut inte fick visa. Jag minns att jag i mitt inre hade lite kul när jag skrev det, men insåg efter detta att jag skulle ägna mig åt helt andra saker än litteratur i framtiden.

Men nu blev jag jätteglad och började fundera på om jag hade valt fel bana i livet, och började leta långt inne i minnets skräpkammares allra mörkaste vrår.

Hemma, när jag var barn, var jag den ende som inte läste böcker, trots idoga försök från föräldrarna. Ingen litteratur här inte. Samtidigt förde det med sig ett slags utanförskap i familjen. Jag visste ju inget om det som syskon och föräldrar talade om. Det var lite fint att vara litterär, men där höll jag inte måttet. Ingen sa så, men det kändes.

Ungefär ett kvartssekel senare, ska vi kalla det halvtid, framhöll min ena bror att vissa fördjupar sig för mycket i litteratur, och försummar därmed annat, viktigt i livet. Han är mycket snäll och välvillig, men jag vet inte om han ville stärka mitt självförtroende, eller om detta sades av annan anledning. I varje fall skulle jag aldrig glömma det. Samma sak när mamma en gång sa att jag skrev trevliga vykort. Det gick rakt in, det också. Men detta räckte inte särskilt långt. Min relation till litteraturen talades det fortfarande inte om. Inte av någon i familjen och jag försökte - och lyckades - bygga min framtid på helt andra grunder. Men det hade gnagt, och det gnagde ännu.

Jag hade ju haft roligt när jag skrev båtuppsatsen, och kände hur självförtroendet växte. Mera! Jag skrev en uppsats om min första motorcykel, och skickade den till en motorcykeltidning. De erbjöd betalning! Jag tackade nej av pur förvåning! Och så blev det en om perioden kring min prostatacancer. Den användes terapeutiskt av sjukhuset som opererade mig, en period. Jag är ju något! Också..., eller ska jag skriva åtminstone, inom det litterära!

Nu är det ju så att en svala gör ingen sommar, inte tre heller, men här fanns uppenbarligen något att pyssla med som pensionär. Något som lyfter andra. Och jag har redan gjort det med besked. Jag fick nya vänner på nätet som uppmuntrade. Och själv läste jag deras alster och gav motsvarande synpunkter. Länge. Inom mig var jag ett enda stort leende. Men är detta rimligt? Att ha något att tillföra ur - tomma intet! Som Big Bang! Går det? Ingen lycka varar för evigt.

Någon nobelprisambition var det självklart inte tal om, även om jag i fantasin tar ut svängarna ordentligt, men glädjen i att kunna tillföra, hade fått en ny dimension, och jag har försökt utveckla den, så som jag alltid gjort, när jag försökt utveckla något. Genom att till 99% använda min fantasi, och till 1% genom att läsa på om det jag höll på med. Det borde förstås vara lite mera balans mellan dessa båda ingredienser, men sådan är min vana.

Men leden, maskorna i nätet, glesnade. Mina texter var för långa. Det hela verkade inte hålla, men ingen sa så. Egentligen självklart att folk tröttnade! Man kommer inte från ingenstans och slår de hemtama med häpnad! Men. Var jag inte något speciellt? Skulle det inte kunna vara så väl? Eller. Var den litterära företeelsen "jag själv"  bara något av nyhetens behag som sedan obönhörligt bleknade bort? Jag förträngde det självklara svaret och gjorde något mycket sällsynt, bland annat inspirerad av Stieg Larssons fantasifulla milleniumtrilogi. Det var ju fantasin som gav bärkraft! Det har ju jag också! Romaner!

Kavlade upp ärmarna och gav mig på att skriva romaner. Utan synopsis, jag skulle ändå aldrig kunna hålla mig till det. Jag skänkte bort flera exemplar mot villkor att mottagaren skulle säga något. Ge en kommentar. Något lite. Det kändes pinsamt att påminna, och uppenbarligen  hade jag presterat ett dyrbart fiasko. Men jag försökte trösta mig själv. Jag hade ju haft kul när jag skrev! Precis som när jag skrev den där skoluppsatsen. Men nu var jag ju pensionär och fri att göra vad jag ville. Det var bara att ta nya tag. "På't igen!" Samma förväntan. Samma resultat.

Jag blir lite patetisk ibland och började den här gången känna mig som en parallell till legenden om Den sjunkna katedralen. (Mäktigt tonsatt av Claude Debussy.)  En magnifik ruin av en katedral - tänker man sig -  reser sig mäktigt ur havsdjupet (ur okunskapens hav) för att ståtligt blomma ut en kort tid, med ruinens melankoliska utstrålning - men med bara en iakttagare. En tyst sådan. En föreställning som inleds med en stegrad och snart allt överskuggande och fantastisk orgelmusik. Sedan upphör de magnifika överraskningarna. Det hela avtar. I ett långsamt diminuendo sjunker den sakta  ner igen. Havet bromsar klockorna och dränker tonerna och allt blir som förut. Okunskapens bottenlösa djup gör sitt, och katedralen tystnar. Till nästa evighet. Jag hade själv sjunkit väldigt djupt ner. Både i mina tankar och i den mjuka soffan.

Men nu jävlar! Kom loss ordentligt! Ge dig INTE!!!

Som en följd av dessa både dystra och viljespäckade men riktningslösa tankar gav jag mig på det ... surrealsitiska! Claude Debussys musik angav tonen. Jag skrev en helt egen text, en fri tolkning på detta katedraltema. Det utmynnade i sviten Nattvandring. Det blev en blandning av realism och surrealism. Händelseförloppet skulle vara kort. Hela händelseförloppet skedde en mörk decembernatt.

Jag läste texten om och om igen och justerade, strök och lade till. Så hände något. Jag upptäckte små avbrott, här och där. Aha, potential! Så jag delade upp den i 7 delar. Jag skrev ju för långa texter! Se där! En lösning på det problemet! Så distribuerade jag den till några vänner under advent som en slags 7-luckors adventskalender. Att alla de andra hade 24 luckor var inte mitt problem. Den kändes bra för mig, och ytterligare någon, och jag hoppades ...

Det hade börjat kännas som om den kader av nya och litterära vänner jag ändå hade kvar, vände sig åt annat håll.

Men så kom det. En dag fick jag substantiell kritik på min adventskalender. Välmenande, men med ett tydligt budskap. Läs på om hur det går till i det litterära. Det finns regler att hålla sig till, som man inte avfärdar som en smaksak. Jag fick också ett tips att titta närmare på. Läs på, således. Han skrev inte: Sluta! Tvärtom, fortsätt skriva, var en uppmaning som han var noga med. Han brukar ju få låna min släpvagn!  Men det hjälpte inte. Jag blev ganska dyster, men samtidigt tacksam för att någon öppnade ögonen på mig.

Jag läste på enligt anvisning och fann bland annat att läsare förväntar sig att man håller sig till en viss genré, för att kunna motsvara någorlunda specifika förväntningar. Det är en av mina idéer att INTE göra. Jag vill överraska. Fel således.

Eftertanke, eftertanke. Så skör man kan bli då! Skyll dig själv. Litteraturen hör till de sköna konsterna. Det är inte din värld. Du är en främling här! Stick!

Blir nog tyst ett tag nu. Leendet som hade stelnat har börjat spricka. Torrsprickor. I bitar. Hur skulle det egentligen se ut? Konkret! Kanske i 7 bitar? Skulle man kunna skriva något om det? Hmm ...