har i mörka dagar
setts som vivör
med satyren på axeln

har blundat saknat vett om
kulör i naturens ande

undrat, vakat, lett åt förgörelsen i
förförelsens sjuka tanke

dundrat naken mest som
döende slukad av cancern

men har nu vaknat känns som
ödet tillslut fann mig

utan satyren på axeln
njuter av naturens ande
<3 <3 <3