Det här är för er, eller oss, med socialpsykologiska problem. Till att börja med tänkte jag ge er ett simpelt exempel som kan förstöra resten av dagen.

Du är sen till bussen, ser den komma på håll och tänker; ”Ska jag springa? – Nej, säger du till dig själv. Jag kommer bli andfådd och folk kommer märka det, folk kommer lägga märke till mig.” Nästa tanke (som egentligen legat i bakhuvudet sedan tidig morgon); ”Tänk om bussen är full. Då blir det ännu värre. Folk kommer inte bara se att jag är andfådd, de kommer höra det också. För att inte tala om agorafobin, en full buss *suck*.” Slutsats; ”Det är bättre om jag inte springer. Jag kan bli sen, missa mötet och hitta på en förklaring. Det är bättre än att få panik.”

Ni vet hur det är, man vill inte bli sedd, inte vara till besvär. Därför vill man inte bli uppmärksammad, även om ens högsta önskan är att få bekräftelse. Få bekräftat att det är okej att sticka ut. Det är okej och det vet nog de flesta utav oss. Precis som att de flesta utav oss inte vet varför det är ett sådant stort problem. En sak som ni bör ta med er dock är att ni inte är ensamma. Vi har gemenskap i vårt utanförskap, trots att vi allt för ofta isolerar oss. Vi som lider av liknande problem.

Framme, på jobbet. Chefen kommer fram och undrar, som vanligt, varför är du sen? Tänker; ”Jag hade kunnat förklara, jag vill men nej. De kommer aldrig förstå. De kommer bara tycka att jag är löjlig. Det är bättre att ljuga.” En smart, vit, lögn. – Jag missade bussen, jag sprang och knackade på rutan men den åkte. Chefen med en nedvärderande blick; - Eh, igen?! Tystnad. Skam. Självhat. Tankarna rusar, dagen kan bara bli bättre. Det är dock redan för sent. Ångesten tar snart över och paniken kommer allt närmare. Det går ut över arbetet, tankarna eskalerar; ”Det kommer märkas att jag inte presterar. Det kommer synas att något är fel. Jag kommer hamna i centrum”.

Ni vet hur det är, början avgör allt, början på dagen. När bägaren väl börjat fyllas är det inte en fråga om, utan när, den rinner över. Eller så kan man hoppa över allt, bli ”sjuk”. Ta sig till en plats där man är ensam och vips så är alla problem borta. Känslorna är dock fortfarande för starka, att gå tillbaka till sina sysslor är redan försent. Har man dragit sig ur måste man vänta och se, vad morgondagen har att erbjuda.

Tillbaka, på jobbet. Det är lunch. Förmiddagen var allt annat än produktiv, för mycket tankar. Tillräckligt att hantera bägaren. Som snart rinner över. Men har samlat kraft, ska klara av att äta lunch, i matsalen. Står spänd och stel i hela kroppen och väntar på mikron, tänker; ”Hoppas, hoppas, hoppas, att ingen pratar med mig. Måste få vara ifred.” Hör en röst. – Hej! svarar – Hej! Vad kul att se dig, är det bra? tänker motsatsen; ”Varför? Jag orkar inte prata med dig, vill inte vara social. Måste snart fly.” Paniken växer. Sätter oss vid ett bord, tillsammans, tänker; ”Det kommer gå bra, andas, ta det lugnt. Ät.” Första tuggan går inte att svälja. Maten växer i munnen, tänker; ”Fan, nu brister det. Nödlösning – en till vit, lögn.” – Oj! Juste! Glömde att jag skulle träffa en kompis på lunchen. Det var kul att ses! Nu är bägaren fylld till bredden, den har nästan runnit över. Paniken. Den får. Inte. Rinna. Över. Det kommer synas!

Hur reaktionen blir när man flyr är individuellt. Alla hanterar sin egen bägare. Själv håller jag den stadigt genom lugnande tankar. Som fungerar för mig. Det fungerar absolut inte för alla, det krävs erfarenhet. Det krävs träning. Det krävs mod. I början vet man inte vad som händer, när man får panik. Då vet man inte heller hur ens psyke hanterar det, på bästa sätt. Det visste inte jag heller, jag fick panik och sprang. Från mitt eget psyke. Att springa gör det värre. Måste försöka vara lugn. Fast att det är svårt.

Eftermiddag, på jobbet. Mestadels av tiden går, precis som under förmiddagen, till att kontrollera tankarna. Efter matsalsincidenten blev det en promenad med lunchdejten, kompisen, hjärnspöket. Musik på högsta volym var en självklarhet. Blicken i marken. Hela tiden. Allt för att vara så ensam som möjligt, stänga ute omvärlden. Tömma bägaren, så gott det går. Får i alla fall lite gjort. Promenaden hjälpte. Lite. Beställer taxi hem fast att plånboken inte tillåter. Orkar inte en till full buss. Inte nu. Inte efter idag.

Nu kanske ni förstår. Hur ett simpelt exempel, som att vara sen till bussen, kan förstöra resten av dagen. Jag är dock ganska säker på att de flesta med dessa problem förstod, redan från början. Ett första steg till lösningen, är att våga. Låt inte psyket isolera dig. Tänk positivt, alla steg är framsteg. Även om man ibland tar ett steg tillbaka, eller flera.

Imorgon är en ny dag. Imorgon kanske du springer efter bussen. Om inte, kan vi väl springa tillsammans?

Ingen är ensam.