Plötsligt satt du bara där vid köksbordet. Såklart kände jag igen dig på en gång. Rutig flanellskjorta, hängiga 501:or och gröna Dr Martens. Klart att det var du. Men här i mitt kök? Nu?
”Hej?” Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till dig.
”Tja.”
”Öh, har du skorna på dig inomhus?” Kanske inte var så bra början.
”Sen när blev du en sån jävla borgarkärring?”
Dödläge. Men nog visste jag hur jag skulle tackla det här. Jag kände dig utan och innan, så jag vände mig bara om och fortsatte diska. Snart blev du rastlös och började vicka på stolen. Jag vände mig sakta om. Det var så mycket jag ville säga dig. Men jag visste att det gällde att inte lilla-gumman dig. Så jag svalde alla moderliga leenden och såg dig i ögonen. De såg lite rödsprängda ut, mörka ringar.
”Bakfull eller bara trött?”
Du suckade djupt. Istället för att svara sa du surt och irriterat:
”Är du nöjd med det här? Ville du inte ha mer? Redan ungar. Alltså jag kan inte fatta hur det kunde bli så, så gammal är du väl inte?”
Jag såg på dig och ville bara krama om dig och din misslyckade makeup. Berätta om allt tokigt som vi gjort, men att det faktiskt ordnar sig och att man kan vara lycklig i ett sunkigt radhus med ett par ungar klängades runt benen. Men jag visste att du inte var mottaglig för det. För dig har världen bara börjat öppna sig och verkar precis så skrämmande och underbar som den borde vara. Jag tänker inte förstöra det med att berätta om allt hemskt som finns där ute, både det som vi varit med om och det som vi slapp. Jag vet att du måste få behålla din jag-skiter-i-allt-attityd, annars kommer du bara att sluta dig som en mussla. Jag känner dig alltför väl.
”Jag är nöjd. Du ska veta en sak. Vi hade rebellat färdigt innan vi blev 20. Jag menar inte att du ska fatta, det är klart att det är svårt nu när du bara är 15 med alla förväntningar och förhoppningar på livet. Men enough is enough.”
”Vad menar du med det? Vaddå rebellat färdigt?” Plötsligt lät du intresserad.
”Jag tänker inte berätta. Det har varit så mycket dumt. Alltså, det kommer att bli så mycket dumt för dig. Vi kommer att... äsch, det är ingen idé att jag säger något. Du får se.”
Du tittade på mig med skeptiska ögon och rynkad panna. Du såg både intresserad och rädd ut. Förvirrad. Det är klart att du var förvirrad. Här ska du ta emot världen med öppna armar. Välja vad du ska göra med ditt liv. Du pillade på det mörkblå nagellacket på dina korta naglar. Jag vet varför de är korta. Inte för att du är så ängslig att du bitit ner dem till nagelbanden. Nä, för mitt i allt Nirvanadyrkande måste du hålla fingernaglarna korta för annars blir din pianofröken tokig.
”Klassisk piano och Nirvana,” råkade jag tänka högt. Du såg generad ut och fortsatte pilla på nagellacket. ”Det är fint. Det är det som är livet.”
Förvånat mötte du min blick. All tuffhet hade runnit av dig.
”Hur då?” viskade du.
”Det lilla jag vet om livet är att det innehåller så mycket. Det är bra att inte välja. Att behålla både grunge och Satie inom sig. Du kommer att vara tacksam för det längre fram. Jag menar att jag är det. Många bitar ger ett mer intressant pussel av livet. Fler infallsvinklar. Det är okej att både vara tönt och stenhård. Då får man fler perspektiv.”
Du nickade fundersamt. Sneglade sedan på klockan.
”Jag måste dra.”
Det var sorgligt, jag skulle vilja ha dig kvar. Prata mer med dig, fråga vad du längtade efter just nu. Vem var du kär i? Vem hatade du? Jag hade glömt bort. Lovade mig själv att titta i någon dagbok lite senare.
”Okej. Är det bråttom?”
”Mmm.” Du var på väg bort.
”Förresten. Jag vet någonting tragiskt om Kurt Cobain”, ropade jag efter dig.
”Vaddå?” Din röst var så svag nu.
”Du får se!”
Så var du borta. Som om du aldrig suttit här i mitt kök och vickat på stolen. Jag skulle just fortsätta med disken, när jag såg att du hade glömt ett paket Marlboro Light på köksbordet. Jag tog en och gick ut på balkongen och tjuvrökte för första gången på kanske tio år.