Genom regn, kyla...
kom igen Alex. Kom igen...
"have a most wonderful time this year..." nej nej nej. bort ifrån mitt huvud. Lämna mig ifred. "have a most wonderful time this YEAR..." suck... Det är lätt att tro att allting finns för att jävlas med en... när man verkligen utmanar sig själv. Det regnade nog säker fem av dem sex timmarna som det tog. Säkert. En fullpackat jävla cykel. Mjölksyra. Ännu mera mjölksyra. Vägar som sträcker ut sig i oändligheten. Man är rätt liten och obetydlig när allting kommer omkring. Jag har sett så fantastiska landskap segla förbi. Tyst och ljudlöst. Som hål, oaser i dimman. "have a most wonderful time of the year?" nej... eller går den så... vet inte skit samma. Man slås för att hålla humöret upp. Man slås för att inte tappa det. Som i Lindome. När jag villa slänga cykeln åt helvete och bara fucking gråta. Men jag gjorde inte det, jag gjorde det vuxna. Jag stannade. Åt 160 gram dadlar. Blodsockret gick upp. Så också humöret. Socker så jävla viktigt. Man vill bara fucking dö när blodsockret blir för lågt.
Två mil till Lindome. Yes! Seger... Happy feet med manhattan rhythm kings... lite mer up beat. Men va fan jag kommer ju aldrig fram! Ringlar mig runt den här jävla sjön som en döende orm... en jävla daggmask efter ett skyfall. Hur kan två mil ta så långt tid...? Hur kan två mil kännas mer än fem? blodsockret på väg åt helvete. Smyger sig på en, listig som en räv.
I Borås stannade jag vid Wok Borås. Väldigt uppfinningsrikt namn... men god mat. Underbart wokade grönsaker... med talrik efter talrik med ris och sötsur sås. Boom! Vegan for the win... vegan for the win. Det var träligt att ta sig till Borås. Sjuhäradsleden slingrar sig fram genom urskorg, trollandskap, bortglömd av människan. Sluttande bergväggar täckta av mossa och gran. Nedanför en fors. Vatten. Så mycket vatten. Sverige är ett vatten land.
Det var lite samma sak där. Vad i hela helvete är Borås. Jag cyklade på. En mil så var vägen riktigt halkig. Igår, när jag cyklade kanade jag ordentlig på blank is. Slog i ryggen. Gled fram ljudlöst... åmade mig... Men jag cyklade fortfarande till stugan, hämtade ett brev som jag behöver för ett möte på måndag. Och idag då så cyklade jag ner ifrån Ulricehamn till Göteborg. När jag öppnade dörren till deras hem i Kållered så kom morsan och mötte mig i hallen.
"du är inte riktigt klok du"
"nej, nej det är jag inte" hon skulle till att omfamna mig "akta jag är blöt" jag var blöt. Helt jävla dränkt. Det har pissat på mig. Det har blåst. Jag har frusit. Men nu är jag framme. Och ingen kan ta det ifrån mig. 110 km och ett nytt distans rekord för mig...