Jag hörde talas om ett litet, ensamt land.
Där alla alla husen, var byggda av bara sand.
Ett land, där ingenting var på riktigt.
Där ingen alls, var nåt viktigt.
Landet där ingen sa "hej".
Där ordet Ja, egentligen betydde Nej.
Ett land där aldrig någon sa, förlåt.
Ingen visste vad det betydde, för nåt.
Landet där ingen sågs le.
Där ingen hade nån tro o kunde be,
Landet som bara hade gränser.
Men helt sakna positiva influenser.
Landet som aldrig kunnat älska nån.
För det låg alldeles för långt ifrån.
Landet där solen hade slocknat för evigt.
Där mörker ansågs som hemtrevligt.
Landet utan det minsta hopp.
Där alla pengar hade lyckats sätta stopp.
Pengarna som tagit över o styrde det hela.
I landet där ingen kunde, med sig dela.
Landet där bara de bästa styr.
Alla de andra flyr.
Landet som av någon, skapats.
Eller kan det av djävulen ha kapats.
Medmänskligheten, för länge sen, är över.
För den är det ingen längre, som behöver.
Jag hörde talas om detta lilla ensamma land.
Landet utan natur o djur o hav o strand.
Jag tänkte, vem vill bo där.
Där ingen håller, någon kär.
Eller är det här.
Precis där jag är.