Ibland försvinner jag, bara bort.
Ibland, bara en stund, som känns kort.
Men ibland försvinner jag längre bort.
Försvinnande, av en annan sort.
Letar och letar mej tillbaka, om och om igen.
Återfinner liksom livet och tiden igen.
Funderar på var jag tog vägen, och vart den ledde?
Fantiserar om allt jag ville, som aldrig skedde.
Tog jag en genväg, som vanligt?
Gjorde jag allt, oförsvarligt?
Det var ju ingen lång stund.
Kändes mer som, en enda sekund.
Meningen med detta enda livet.
Tar jag alltid den, för givet?
Så dyker jag bara upp igen.
Låter åter tiden, vara min vän.
Tänker på nästa gång.
Kanske blir den, extra lång?
Men än är jag här.
Håller ju livet så kär.