smsar min bästa vän,
"det är helt finito nu bara så du vet"
hon frågar om det känns bra
jag säger bara att det är som det är

sen ligger jag i sängen och gråter
kanske inte så mycket för din skull
jag saknar dig och jag saknar oss
men jag vill inte ha allting tillbaka
det är inget jag längtar efter,
allt det där som gjorde så ont

men jag gråter för att respekten glömdes bort
för att du sa att du visste vad du gav dig in i
men sedan sa att jag är för svår,
att det är frustrerande att inte kunna vara nära,
utan att tänka på att du har levt med den frustationen i knappt ett halvår.

jag har levt med den frustationen i mer än åtta år
från min första pojkvän tills nu
frustationen över att vilja vara nära men att inte kunna

det blev för mycket för dig efter ett par månader

och ändå förstår du inte varför jag är arg och ledsen på livet.