Bekant med Natten

Översättning av
Anders G.J. Rhodin, 2016

Jag har varit en som blivit bekant med natten.
Jag har gått ut i regn—och tillbaka i regn.
Jag har gått långt förbi de sista husljusen.

Jag har sett nedför sorgsna stadsgränder.
Jag har passerat nattvakten med hans misshag
Och ovillig att förklara, min blick jag vänder.

Jag har stått stilla och dämpat fötternas slag
När från fjärran ett avbrutet ropande
Har kommit över husen ljudande svagt,

Men inte för att kalla mig åter eller att hälsa;
Och än längre bort på himmelska höjden,
Ett klocktorn emot skyn nu börjar lysa

Visande varken den rätta eller fela tiden.
Jag har varit en som blivit bekant med natten.

Acquainted with the Night

Robert Frost, 1928

I have been one acquainted with the night.
I have walked out in rain—and back in rain.
I have outwalked the furthest city light.

I have looked down the saddest city lane.
I have passed by the watchman on his beat
And dropped my eyes, unwilling to explain.

I have stood still and stopped the sound of feet
When far away an interrupted cry
Came over houses from another street,

But not to call me back or say good-bye;
And further still at an unearthly height,
One luminary clock against the sky

Proclaimed the time was neither wrong nor right.
I have been one acquainted with the night.