Min November Gäst

Översättning av
Anders G.J. Rhodin, 2016

Min Sorg, när hon är här med mig,
    Tycker dessa mörka höstregnsdagar
Är så vackra som dagar kan vara;
Hon älskar de kala träden, och grenarna bara;
    Hon går längs hagens dränkta stigar.

Hennes njutning låter mig inte stanna.
    Hon talar och jag är belåten att lyssna:
Hon är glad att fåglarna har tagit sin flykt,
Hon är glad att hennes enkla gråa dräkt
    Är nu silver med klängande dimma.

De ödsliga, övergivna träden,
    Den mattade jorden, den tunga skyn,
De skönheter som hon så verkligen ser,
Hon tror att jag inget öga har för de här,
    Och plågar mig om min bristande syn.

Det var inte igår jag lärde mig känna
    Kärleken för kala novemberdagar
Innan snöns ankommande,
Men det vore lönlöst att säga henne det,
    Och de är bättre för hennes berömningar.

My November Guest

Robert Frost, 1912

My Sorrow, when she’s here with me,
    Thinks these dark days of autumn rain
Are beautiful as days can be;
She loves the bare, the withered tree;
    She walks the sodden pasture lane.

Her pleasure will not let me stay.
    She talks and I am fain to list:
She’s glad the birds are gone away,
She’s glad her simple worsted gray
    Is silver now with clinging mist.

The desolate, deserted trees,
    The faded earth, the heavy sky,
The beauties she so truly sees,
She thinks I have no eye for these,
    And vexes me for reason why.

Not yesterday I learned to know
    The love of bare November days
Before the coming of the snow,
But it were vain to tell her so,
    And they are better for her praise.