Björkar

Översättning av
Anders G.J. Rhodin, 2016

När jag ser björkar böjda åt vänster och höger
Framför linjerna av rakare mörkare trän,
Vill jag tro att nån pojke har gungat i dem.
Men gungande böjer dem inte ner så att de stannar
Som is-stormar gör. Ofta har ni väl sett dem
Belastade med is en solig vintermorgon
Efter ett regn. De klingar emot varandra
När brisen stiger, och blir mångfärgade
När väckandet spräcker och vräker deras emalj.
Snart tvingas de av solvärmen att låssa kristallskalen
Splittrande och skingrande ut uppå snöskaren—
Sådana högar av spruckit glas att sopa bort
Så att man kunde tro att himlens inre dom hade fallit.
De blir dragna mot vissnade bräken av belastningen,
Och de verkar inte brytas; fast när de väl är böjda
Så lågt för så länge, verkar de inte kunna resa sig:
Man kan se deras välvda stammar uti skogen
Långa åratal därefter, släpande deras löv utmed marken
Som flickor på händer ock knän som kastar sitt hår
Fram över sina huvuden för att torka i solen.
Men jag hade tänkt säga när Sanningen bröt in
Med hela hennes verklighetsbesked om is-stormen
Jag skulle föredra att haft nån pojke som böjt dem
När han gick ut och in för att hämta korna—
Nån pojke för långt från stan för att lära sig spela boll,
Vars enda lek var den han fann för sig själv,
Sommar eller vinter, och kunde leka allena.
En efter en besegrade han sin faders trän
Genom att gunga dem neråt om och om igen
Tills han tog all styvheten ur dem,
Och alla hängde böjda och mjuka, inga fanns kvar
För honom att besegra. Han lärde sig allt som fanns
Att lära sig om att inte gunga utåt för tidigt
Och därmed inte bärande trädet bort
Helt till marken. Han höll alltid sin balans
Till toppgrenarna, klättrande försiktigt
Med samma möda som när man fyller en kopp
Upp till kanten, och även över kanten.
Sen slängde han sig utåt, fötterna först, med ett susande,
Sparkande sin väg ner genom luften till marken.
Så var jag engång själv en som gungade i björkar.
Och så drömmer jag att göra än igen.
Det är när jag är trött på hänsynstagande,
Och livet är för likt en väglös skog
Där ens ansikte bränns och kittlas av spindelväv
Som bryts emot det, och ett öga gråter
Från en kvist som skrapat tvärs över det.
Jag skulle vilja bort från jorden ett tag
Och sen komma tillbaka till den och börja över.
Må ingen ödesgudom nu vilja missförstå mig
Och halvt bevilja vad jag önskar och rycka bort mig
Att inte komma åter. Jorden är rätta platsen för kärlek:
Jag vet inte var det skulle kunna bli bättre.
Jag skulle vilja bort genom att klättra en björk,
Och klättra svarta grenar uppför en snövit stam
Mot himlen, tills trädet inte kunda bära nåt mer,
Men böjde sin topp och satte mig ner igen.
Det skulle vara bra både bortåt och åter.
Man kunde bli värre än en som gungar i björkar.

Birches

Robert Frost, [1913] 1915

When I see birches bend to left and right
Across the lines of straighter darker trees,
I like to think some boy’s been swinging them.
But swinging doesn’t bend them down to stay
As ice-storms do. Often you must have seen them
Loaded with ice a sunny winter morning
After a rain. They click upon themselves
As the breeze rises, and turn many-colored
As the stir cracks and crazes their enamel.
Soon the sun’s warmth makes them shed crystal shells
Shattering and avalanching on the snow-crust—
Such heaps of broken glass to sweep away
You’d think the inner dome of heaven had fallen.
They are dragged to the withered bracken by the load,
And they seem not to break; though once they are bowed
So low for long, they never right themselves:
You may see their trunks arching in the woods
Years afterwards, trailing their leaves on the ground
Like girls on hands and knees that throw their hair
Before them over their heads to dry in the sun.
But I was going to say when Truth broke in
With all her matter-of-fact about the ice-storm
I should prefer to have some boy bend them
As he went out and in to fetch the cows—
Some boy too far from town to learn baseball,
Whose only play was what he found himself,
Summer or winter, and could play alone.
One by one he subdued his father’s trees
By riding them down over and over again
Until he took the stiffness out of them,
And not one but hung limp, not one was left
For him to conquer. He learned all there was
To learn about not launching out too soon
And so not carrying the tree away
Clear to the ground. He always kept his poise
To the top branches, climbing carefully
With the same pains you use to fill a cup
Up to the brim, and even above the brim.
Then he flung outward, feet first, with a swish,
Kicking his way down through the air to the ground.
So was I once myself a swinger of birches.
And so I dream of going back to be.
It’s when I’m weary of considerations,
And life is too much like a pathless wood
Where your face burns and tickles with the cobwebs
Broken across it, and one eye is weeping
From a twig’s having lashed across it open.
I’d like to get away from earth awhile
And then come back to it and begin over.
May no fate willfully misunderstand me
And half grant what I wish and snatch me away
Not to return. Earth’s the right place for love:
I don’t know where it’s likely to go better.
I’d like to go by climbing a birch tree,
And climb black branches up a snow-white trunk
Toward heaven, till the tree could bear no more,
But dipped its top and set me down again.
That would be good both going and coming back.
One could do worse than be a swinger of birches.