Vi lämnade kvinnan att dö i skogen. Eller jag gjorde det. Det var enklast att låtsas att jag inte såg henne, aldrig hade sett henne. Men jag såg att hon levde. En kvinna, klädd i något blått. Ett par dagar senare kunde jag läsa i tidningen att hon hade hittats död.
    Jag vet inte om Jenny såg henne. Och jag tänker inte fråga. Vad hon än svarar, så kommer det att resa sig en vägg emellan oss. Även nu, i tystnaden, är det som ett hinder, men jag hoppas att det bara finns i mig. Då ska jag övervinna det.
    Vi var för övrigt sura på varandra och fåordiga under den där promenaden. Jenny hade dragit iväg och gick tio meter framför mig, när vi passerade det där buskaget.
    Det var inte mitt fel att kvinnan dog. Men jag hade troligen kunnat hindra det.
    Det är ingen ovanlig situation. Du som läser det här har säkerligen någon gång köpt en flaska vin istället för att skicka vad vinet kostade till Afrika och rädda livet på något barn där.
    Jag gör det ibland. Skickar några hundralappar eller rentav en tusenlapp.
    Det är bara för min egen skull, säger du kanske. Det är bara för att jag ska döva mitt samvete. Så argumenterar många, som håller i sina plånböcker.
    Men jag säger: Än sen då? Varför ska man ha ett dåligt samvete utan att göra något åt det? Och barnet i Afrika skiter väl i om den räddande medicinen eller påsarna med näringslösning ges av godhet eller självgodhet?
    Kvinnan i skogen har fått mig att skicka mer pengar än jag annars skulle ha gjort.
    Ändå köper jag inte så sällan en flaska vin. Eller rentav whisky. Och av någon anledning har jag inte lika dåligt samvete för barnen, vars liv jag super upp, som för kvinnan i skogen.