Jag har en liten sten på mitt kontor.


Jag har berättat för mycket få personer om dess historia.


Och om dess betydelse i mitt liv.


När jag tycker att mitt privilegierade liv.


Är arbetsamt.


Då tar jag den i min hand.


Med min ytterska plikt, respekt och sorg.


Det händer att jag stänger dörren och gråter.


Och ingen ser mig.


Men jag torkar mina tårar.


Öppnar dörren och går ut i livet.


Det livet ni aldrig fick.


Då tycker jag att inte att är något arbetsamt.


Hur skulle jag?


Jag har snarare ren dödsångest.


Precis inget i livet är då arbetsamt.


Bara ren glädje över att jag lever.


Och detta med total och ultimat respekt.


Och jag vet så väl att jag gjorde så fel.


När jag tog upp stenen och smög ner den i min ficka.


I denna 40 gradiga värme.


Men jag ville bara föra historien vidare.


Jag hatar mig själv som fan för detta!

Men jag tröstar mig själv.

Med att jag är en av de som berättar.

Sanningen.

Om dessa obeskrivliga brott.


Förlåt mig!

För att jag tog upp.

Den lilla stenen.

Där tågen rullade in.

I

Birkenau.


Shalom.