Nödvändigheten att Vara Bevandrad i Lantliga Ting

Översättning av
Anders G.J. Rhodin, 2016

Huset hade gått bort genom att skapa igen
Solnedgångens glöd i midnattshimlen svart
Skortensstocken var nu allt av huset som stod kvar,
Som en pistill efter blombladen fallit bort.

Ladan som låg tvärs över gården,
Som skulle delat husets öde i elden
Om det hade blivit vindens vilja, blev kvar
För att svikande bevara platsens namn.

Aldrig mer skulle den öppna hela gaveln
För hölass som kom den steniga vägen
För att trumma på golvet med skrapande hovar
Och snudda sommarens slåtter och bärgning.

Fåglarna som kom dit genom luften
Flög genom söndriga fönstren in och ut,
Deras sorlande mer likt vår trånande suck
Om för mycket längtan efter sånt som var slut.

Men för dem förnyade syrénen sina löv,
Och gamla almen, fast av elden rörd;
Och torra pumpen med sin höjda arm:
Och taggtråd hängande från gärdsgårdsstör.

För dem fanns egentligen ingenting sorgligt.
Men fastän de gladde sig i boet och hur de än lät,
Så behövde man vara bevandrad i lantliga ting
För att inte tro att svalorna grät.

The Need of Being Versed in Country Things

Robert Frost, 1920

The house had gone to bring again
To the midnight sky a sunset glow.
Now the chimney was all of the house that stood,
Like a pistil after the petals go.

The barn opposed across the way,
That would have joined the house in flame
Had it been the will of the wind, was left
To bear forsaken the place’s name.

No more it opened with all one end
For teams that came by the stony road
To drum on the floor with scurrying hoofs
And brush the mow with the summer load.

The birds that came to it through the air
At broken windows flew out and in,
Their murmur more like the sigh we sigh
From too much dwelling on what has been.

Yet for them the lilac renewed its leaf,
And the aged elm, though touched with fire;
And the dry pump flung up an awkward arm:
And the fence post carried a strand of wire.

For them there was really nothing sad.
But though they rejoiced in the nest they kept,
One had to be versed in country things
Not to believe the phoebes wept.