Det var i mitten på sjuttiotalet. Jag hade arbetat som lärare på en folkhögskola i många år och kände att jag behövde ett avbrott, så jag sökte till speciallärarlinjen. Det var som sagt var i mitten på sjuttiotalet och det var mycket som surrade i luften.
Det var en ganska ovan situation att hamna på andra sidan katedern igen, ganska nyttig.Och det var det året jag kom igång att skriva på allvar.
Visst hade jag skrivit tidigare. Jag minns hur jag satt hemma på golvet i Aggetorp och knåpade ihop en liten skrivbok. Barn hade inga block på den tiden, boken tillverkade jag av de vita papperspåsar som mamma bar hem från affären. Jag fick låna min mosters sömmerskesax och sen visade hon mej hur jag kunde sy hop den lilla boken i ryggen med vit sytråd. Jag minns hur jag sen fyllde sidorna med ord, för det är ju så man skriver.
Och jag skrev gärna uppsatser under hela min skoltid, som många flickor gärna gör. Men nånstans hade jag drömmen att skriva en bok. En alldeles riktig bok som människor skulle läsa.
Så gick åren. Som så många andra hade jag fullt upp med att leva. Det kändes bra att få gå på speciallärarlinjen och jag lärde mej en del där som jag sedan kom att ha god nytta av, inte minst av mina klasskamrater.
Det var ju i mitten på sjuttiotalet, och det var mycket som surrade i luften. Och nu satt jag på andra sidan katedern, en mycket lärorik upplevelse. Visst hade vi konflikter med några lärare, det låg nog nästan i konceptet på den tiden. Men inte med den läraren ,som kom att betyda så mycket för mej. I alla fall inte som jag minns. Ja, jag minns inte ens hans namn.
Det var en vanlig lektion. Han kom släntrande in ganska sent. Jag minns att han var lång, hade ljusbrunt, lite stripigt hår som hängde lite snett över pannan. Glasögon och manchesterkavaj, också den brun. Jag minns tydligt hur han blev stående bredvid katedern.
Först stod han tyst och sedan började han berätta, Han berättade om en ardenner, en alldeles vanlig bondhäst. Och han gjorde det så levande att jag än i dag minns den.
Och sen förklarade han:
– Vi har alla bilder i vårt huvud, började han. Som fotografier! Ibland är bilderna fotografier vi sett, verkliga foton, men ibland är det bara minnesbilder. Och de kan vara lika tydliga som fotografier.
Så gav han oss exempel, bad oss att försöka se hur vår mamma såg ut när hon kom hem från affären. Och visst såg jag det. Hon kom in genom dörren med unikaboxen hon brukade ha på pakethållaren. En svart basker på huvudet. Kinderna lite röda av ansträngningen i den långa backen upp mot huset.
- Där ser ni, sa läraren. Visst finns de där. Hela vårt liv, alla våra upplevelser som ett stort fotoalbum. Bilderna i vårt huvud. Laddade med känslor och dofter och ljud.
Resten av lektionen har jag glömt. Och jag minns inte längre lärarens namn.
När jag kom hem den kvällen satte jag mej vid skrivmaskinen. Vad skulle jag ta för bild? Plötsligt såg jag en bild på min morfar. Hur han låg där på sofflocket i förstekammaren, så liten och så blek och så död. Plötsligt började jag storgråta. På nytt var jag den lilla flickan och min bäste vän var död.
Jag slutade skriva och gick ut till min stora familj,
Dagen därpå gjorde jag om experimentet, och samma gråt kom. Då förstod jag vad läraren hade menat. Bilderna i vårt huvud är inte bara bilder. De har en laddning med känslor och dofter och ljud, alldeles som han sade oss. När vi börjar beskriva en sådan bild så öppnas de och vi kan gå in i dem. Så kan jag på nytt vara den tolvåriga flickan, som jag skrev om häromdagen. Hon som gick på söndagsskolfesten i en ny bårdklänning.
Jag fortsatte att skriva om bilderna i mitt huvud och så småningom blev det en bok som senare utgavs. Och jag var så tacksam. Jag minns att jag senare mötte läraren igen och tackade honom, men han mindes inte ens att han berättat om ardennern för oss. Så kan en lärare utan att veta det, så att säga i förbifarten betyda så oerhört mycket för en annan människa. Ge henne en nyckel som låser upp stängda dörrar.