Vedstapeln

Översättning av
Anders G.J. Rhodin, 2016

Ute och gående på frusna myren en grå dag,
Stannade jag till och sa, ‘Nu vänder jag tillbaka här.
Nej, jag går lite längre—och vi får väl se.’
Den hårda snön höll mig, förutom här och där då
En fot gick igenom. Utsikten var helt uti linjer
Rakt upp och ner de klena höga trän
För lika varandra för att märka eller nämna platsen
Så att en säkert kunde säga att jag varit här
Eller nån annanstans: jag var bara långt hemifrån.
En liten fågel flög framför mig. Han var försiktig
Att hålla ett träd emellan oss när han satte sig,
Och att inte säga ett ord till mig om vem han var
Som var såpass löjlig för att tro vad han trodde.
Han trodde att jag var efter honom för en fjäder—
Den vita i hans stjärt; som en som alltid tar
Allting sagt som personligt om sig själv.
Ett flygande utåt sidan skulle ha avbedragit honom.
Och där fanns då en vedstapel som gjorde att
Jag glömde honom och lät hans lilla rädsla
Bära honom iväg åt det hållet jag kunde ha gått,
Utan att över huvudtaget önska honom godnatt.
Han försvann bakom den för att ta sitt skydd.
Det var en trave lönn, huggit och kluvit
Och staplat—och mätit, fyra gånger fyra gånger åtta.
Och ingen annan som den kunde jag se.
Inga slädespår svängde sig nära i årets snö.
Och den var klart äldre än årets huggning,
Eller även fjolårets eller årets dessförinnan.
Veden var grå och barken lös och förvrängt
Och stapeln någotsånär försjunken. Klematis
Hade virat sina strängar runt runt den som en bunte.
Men det som höll den på ena sidan var ett träd
Som ännu växte, och på andra en stör med ett stöd,
Men dessa var nära att falla. Jag tänkte att bara
Nån som levde genom att vända sig åt nya uppdrag
Kunde så glömma sin skapelse som på vilken
Han lagt ner sån möda, arbetet med sin yxa,
Och lämna den där långt från en användbar spis
Att värma den frusna myren så väl som den kunde
Med det sakta rökfria brinnandet av förmultning.

The Wood-Pile

Robert Frost, 1914

Out walking in the frozen swamp one gray day,
I paused and said, ‘I will turn back from here.
No, I will go on farther—and we shall see.’
The hard snow held me, save where now and then
One foot went through. The view was all in lines
Straight up and down of tall slim trees
Too much alike to mark or name a place by
So as to say for certain I was here
Or somewhere else: I was just far from home.
A small bird flew before me. He was careful
To put a tree between us when he lighted,
And say no word to tell me who he was
Who was so foolish as to think what he thought.
He thought that I was after him for a feather—
The white one in his tail; like one who takes
Everything said as personal to himself.
One flight out sideways would have undeceived him.
And then there was a pile of wood for which
I forgot him and let his little fear
Carry him off the way I might have gone,
Without so much as wishing him good-night.
He went behind it to make his last stand.
It was a cord of maple, cut and split
And piled—and measured, four by four by eight.
And not another like it could I see.
No runner tracks in this year’s snow looped near it.
And it was older sure than this year’s cutting,
Or even last year’s or the year’s before.
The wood was gray and the bark warping off it
And the pile somewhat sunken. Clematis
Had wound strings round and round it like a bundle.
What held it though on one side was a tree
Still growing, and on one a stake and prop,
These latter about to fall. I thought that only
Someone who lived in turning to fresh tasks
Could so forget his handiwork on which
He spent himself, the labor of his ax,
And leave it there far from a useful fireplace
To warm the frozen swamp as best it could
With the slow smokeless burning of decay.