Finna Mig Själv

Översättning av
Anders G.J. Rhodin, 2016

En utav mina önskemål är att de mörka träden,
Så gamla och fasta att de knappast visar vinden,
Vore inte, som det var, blott en ridå av förstämning,
Men sträckte sig bortåt yttersta domen.

Jag skulle inte avhållas från att nån dag
In bland deras väldighet bara dra mig iväg,
Utan rädsla för att nånsin finna öppet land,
Eller landsväg där det sakta hjulet häller sand.

Jag vet inte varför jag nånsin borde vända tillbaka,
Eller att de inte borde komma efter och försöka
Att hinna ifatt mig, de som borde sakna mig här
Och längta veta om jag ännu höll dem kär.

De skulle inte finna mig förändrad från honom de kännt—
Bara mer säker om allt jag trodde var sant.

Into My Own

Robert Frost, 1913

One of my wishes is that those dark trees,
So old and firm they scarcely show the breeze,
Were not, as ‘twere, the merest mask of gloom,
But stretched away unto the edge of doom.

I should not be withheld but that some day
Into their vastness I should steal away,
Fearless of ever finding open land,
Or highway where the slow wheel pours the sand.

I do not see why I should e’er turn back,
Or those should not set forth upon my track
To overtake me, who should miss me here
And long to know if still I held them dear.

They would not find me changed from him they knew—
Only more sure of all I thought was true.