som om jag alltid varit paria
den som inte hörde till någon
som trampades på
var det något jag bara lät hända
varför sa jag aldrig ifrån
min röst var så liten
själen mindre ändå
alla, allt var alltid så skrämmande
höll andan när bilar körde förbi
avgaserna var ju "dödliga"
blundade mot solen
grät i regn
sprang i den djupa mörka skogen
övertygad om att träden hade händer
önskade ibland att de skulle fånga in mig
för att sedan hålla mig mjukt i sina famnar
svältfödd på tilltal, desto rikare på skäll
den lilla ensamma flickan bor ännu i mig
nu däremot kramar jag om henne
och viskar mjukt när mardrömmar väcker
allt är bra, allt är så bra det kan bli
jag är innanför och ljuset brinner i mörkret
särskilt för oss vi som fortfarande gråter i regn