när återhållen själ lossar
går det hårt åt
klippor vassa
sandkorn rispa
havet sväljer
och slukar

tiden förlåter inte
den går bara vidare
sluten som en mussla
är den stängda handen
och munnen är bister
ett smalt streck

oroväckande lång
är evigheten
rynkorna i din panna
graverad ensamhet

årsringarna i trädets mitt
berättar inte bara om liv
talar om att också du
var full av kärlek en gång