det var i skymningen hon hann ifatt sin själ
först när solen gick ner och skuggorna tog över
tonade ångesten bort och tyngden lättade
spikarna ur kistan drogs sakta ur en efter en
kristallglasen togs fram och de glänste i månljuset
den fruktiga röda lite sträva drycken porlade så lätt
ner i törstande strupar och något i ögonen tändes
livet förförde på hög nivå
borta var de svarta tankarna och allt bestod av här och nu
hur hårt än fallet skulle bli under morgontimmarna
var varje klunk varje droppe liv värt detta enda
befriade andetag och skratt mot den stjärnbeströdda himlen
låta kroppen dansa och norrskenet flamma
i takt med hjärtats varje slag