I askan och sotet av alla de barn,
finnes ingenting kvar, nej, det äro försent.
I drivor de ligger, som snart vinden tar;
blåser dem bort över stock, över sten.

Barnen de lekte, tills bomberna föll,
nu har lekarna tystats uti skyhöga lågor.
Lugnet det kom och andan de höll,
tills svådorna snart svepte skratten i vågor.

Barnens lekar, de ekar, ut på ängarna nu,
de som en gång stod fria från hjärtskäreskri.
Men lågorna viner, folket bedjar till Gud;
flyende från allt de kallat hem och liv.

Följaktligen faller bomber, över gator och torg;
över smultronställen, hagar och hela kvarter.
Medan barnen de lekte riddare och borg,
tills soldaterna kom, så nu finns där inget mer.

I askan och sotet av de brinnande barn,
som i våndornas vindar tog farväl till leken och livet.
När kriget är slut, har skratten gått i grav,
de som en gång fyllde våra ängar och diken.