Jag kommer sluta ensam. Det är så det kommer bli. Jag reder ju inte ut det här med kärlek. Jag kanske är lesbisk. Men jag gillar inte att slicka fitta. Jag vill ha en hårig man som tar mig hårt. En dominant man som gör så som han behagar med mig. Jag gillar att känna dominerad, jag gillar att känna mig utnyttjad, behövd. Jag tror att kärlek handlar om att behaga andra. Och jag vet att jag har fel. Jag är kommer definitivt sluta ensam.

De otaliga gånger jag varit kär - varenda gång samma sak. Jag vågar inte släppa taget, jag släpper in, jag får panik, jag gör allt jag kan, det blir för mycket, jag vågar inte säga hur jag känner, rädd för att släppa fram mig själv för jag är övertygad om att det kommer skrämma bort dem. Så jag gör allt jag kan för att ta reda på vad de vill att jag ska vara, och för att försöka vara precis det. Så tappar jag mig själv, blir lämnad och är ingenting mer än en liten lort i ett hörn. Samma historia varenda gång. Nu är det inte så att jag är ett offer, nejdå jag har gjort min beskärda del av snedsteg - eller rent av elakheter. Jag har varit otrogen - mer än en gång. Jag ljuger. Jag har spridit klamydia. Jag tror inte att att andra är anledningen eller grunden till min olycka. Jag vet att jag har mig själv att skylla - det är jag som är fucked up.

Men jag skyller det på någon, eller snarare på ingen-någon. Någon som inte var där. Som inte lärde mig att älska mig själv. För det är det allt handlar om. På riktigt. Det är ingen jävla klyscha. Jag älskar faktiskt inte mig själv. Mina dagar går ut på att övertala alla om att jag inte existerar - istället lever jag under min pseudonym - fröken-vill-vara-bäst-och-hävdar-sig-till-evigheten-för-jag-gör-allt-för-bekräftelsen. Kom inte på något kortare namn än så.

Nu är jag snart 30 och fortfarande singel, fortfarande som i att jag aldrig haft ett förhållande som jag räknar till riktigt eller av substans. Jag har ingenting att relatera till. Jag famlar i mörkret när jag känner någonting. Jag vet inte hur man gör. Förra veckan var jag på, vad jag trodde var världens bästa dejt, och vad händer? Jag frågar mina vänner hur man gör, för jag vill så gärna att det blir till mer. Jag vet ju såklart att jag inte kan veta någonting än, jag måste ha tålamod. Men jag är trött på one-nighters och idioter så nu vill jag lära mig att sköta det snyggt och vara lite ordentlig av mig. Någon säger spela svår, nästa säger var dig själv. Så jag väljer vägen att vara mig själv, skickar ett kitschigt meddelande som anspelar på något vi pratade om igår och frågar hur han mår. Får svar och efter några meddelanden fram och tillbaka går jag och lägger mig och säger godnatt. Fortfarande hoppfull. 4 dagar efter dejten är det söndag och jag får för mig att det skulle ju vara ganska mysigt, och lite kul om jag bjuder på dejt, eftersom han bjöd sist. ”Film+mat+mys= bra söndagskväll?”. Sådär, lagom seriös, lite rolig och sådär i efterhand kanske lite pretentiöst. Får svaret att det låter trevlig men när jag frågar var vi ska ses får jag svaret att ”nej jag menade bara generellt, jag är i Köpenhamn”.

Så här bra är jag på det här. På riktigt. Jag är personen som inte ens får en andra dejt. Hur illa kan det egentligen va? Jag brukar få höra att jag luktar gott. Jag är ganska grym i köket, jag använder tillexempel aldrig recept. Jag är välutbildad. Jag är socialt funktionerande och ganska trevlig. Jag är inte så lång med det är ju gulligt har jag hört. Jag har stort blont hår med självfall/mest bara stort, som är ganska coolt. Jag har 75F i bh-storlek och en ändå ganska bra röv. Jo visst jag kanske kunde tappa några kilo, och ja jag har ett jävla humör ibland, blir lätt kränkt och snarkar. Men jag menar ändå. Så illa kan det väl inte vara? Jag har väl tillräckligt med plus för att åtminstone haft ett enda vettigt förhållande, något officiellt, någon man tog med hem? Nä. Jag har inte det. Jag har varit ensam (med korta undantag) och kommer antagligen dö så (med undantag av alla katter för tillslut faller vi alla dit).