Jag fick en uppmaning om var jag skulle, som jag höll krampaktigt.


Den intensiva känslan..
När jag ställde mig i hissen.

Och

När han lutade sig nära och viskade: jag ska ge dig något du aldrig glömmer..
är obeskrivlig

Och jag har aldrig glömt. Aldrig gått vidare


Jag blev visad in i rummet, frågad om jag ville ha kaffe

Och han försvann..

Den fruktansvärda spänningen, förväntan

Och rädslan
Över att inte duga

Blev nästan outhärdlig.

Han iakttog mig, inspekterade mig som om jag vore en vara han var osäker på om han skulle köpa eller inte.
sen gick han fram, tog koppen ur mina händer och frågade: du kom väl inte hit för kaffet?

Jag hann aldrig svara...

Lätta läppar rörde vid mina, försiktiga händer tog sig för och jag stod handfallen utan ord..

Det som började så oskyldigt, eskalerade, exploderade...

En hand fick tag om mitt hår, jag lutades hårt bakåt mot dom vackert placerade möblerna.
En hand om min hals och hans ord: litar du på mig?

Givetvis.. Alltid och för evigt..

Helt plötsligt fann jag mig själv i en annan värld, oförmögen att se.

En lätt beröring av någonting jag inte kunde identifiera..

Hårda händer mot sköra lår
hela världen exploderade om och om igen

Tid och rum försvann


Fastbunden, gjorde han vad han ville...
Jag lät honom.

Fyrverkerier!
Om, och om och om igen


Syrebrist kittlade kroppen, tejpen skar in.
Han höll hårt och viskade: visst är du min?

Och jag nickade, kysste och tog emot.

Allt som han gav mig..

Genom alla andetag, smärta, njutning kom kontrollen.
All ångest, flög iväg

I just den stunden fanns bara vi, tejpen och hotellet i en mellansvensk stad, med en dryg receptionist och nyfikna grannar.
Allt var perfekt

I den stunden fann jag min plats i livet

Med orden: du är ALLT!
Tog han mig igen.

Och låren var likt Sveriges flagga
Otroligt färgglada.




jag är så ofattbart kär..
I min dominanta barndomskärlek..