någon skakar min sovande kropp
ruskar om min känslor.

De tomma som kommer i nattens mörka timmar

jag ser

folk utan ansikten, de själlösa monstren som slaktade min självkänsla.

skändade min kropp.

Här i nattens ovisshet kan dom plåga mig än en gång.
Tills klockans vibrerande slag bryter sig in i hörselgångarna

fram

tills

mörkret faller på igen.

De själlösa hemsöker mina tankar.
Rispar min hud

Och där ber de åter igen om förlåtelse,

än en gång
utan resultat

De våldtagna har trasiga själar, smutsiga

Och varje gång jag återupplever

så vinner de ansiktslösa över återuppbyggnaden

Skammen kryper sig nära inpå och lägger sig som ett snötäcke, rent och fint på utsidan

men fullt av äckel

på insidan

Gång på gång blir jag skändad av denna grymma gestalt

gång på gång på gång

I en oändlig cirkel

Och någonstans inser jag att det aldrig kommer att upphöra

För evigt befläckad av någon annans lust

Själen skriker efter helande krafter

som
ALDRIG
kommer

Men tiden gör ärr av såren



man lär sig att glömma och förlåta

De som är svagare.

Och att vara en större människa..