den lilla döden,
kallas den
utlösningen som jag vet att bara du kan ge mig
de har försökt
flera faktiskt
och om jag nu måste erkänna
har jag skamset tittat ner
och sen kallt tittat upp och sagt
"sorry, inte ens kroppen vill."

den lilla döden.
vi träffas ändå,
fast vi inte borde
dras till närhet som malar
till glödlampeljus
utsvultna, ensamma och
förtvivlat inkastade till en
tillvaro där allt som börjar på "sam-" är
borta.

det räcker med att jag drar i dig lätt
nuförtiden,
du faller fortare än du gjorde hela förra året
i dina ögon brinner det
din hud kräver agressivt annan hud och jag ger dig
allt
(som jag alltid kommer att göra)
den lilla döden
det händer, det är gnistor
jätteblött, jättehårt,
ömsesidigt frustrerande.

du går
vi skiljs åt när dörren stängs
halvvägs i "hejdå"
famlandes i ett försök att hålla dig kvar
den lilla döden,
en ny död sker nu,
jag är ensam med
egen hud
och endast fingrarna som sällskap.