Det är sällan vi talar om det som är svårt,
i min familj. Min familj av blodsband.
Det är bättre att sopa under mattan,
sopa bort från axlarna, svälja tyst,
inte lägga det där svåra på tungan.
Gömma det längst in i hjärtat,
dit ingen når.

Men nu sitter vi mittemot varandra,
farmor och jag.
En varsin kopp kaffe.
Båda med ögon som är på väg att rinna över,
för att det där vi båda har gömt längst in måste ut.

”Jag satt på min stol, i mitt nya kök,
och livet bara fortsatte förbi utanför mitt fönster.
Bilar körde förbi som om världen inte alls hade kraschat.”

Hon sväljer bort gråten,
men inte sina ord.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Så många gånger har jag känt precis likadant.

Jag har legat i min säng och stirrat upp i taket,
stirrat in i väggen, stirrat in i lakanen.
Vitt, vitt, vitt.
Och livet pågår alltid utanför.

Hon berättar om sina skuldkänslor de första åren,
hur hon inte kunde skratta.
För hur skulle hon kunna skratta,
när hennes barnbarn mådde så?

Jag säger att jag inget hellre vill,
än att se henne glad.
Livet pågår alltid utanför.
Bilar kör på vägarna och en köksstol är aldrig tillräckligt mjuk.


Älskade farmor,
det var aldrig ditt eller mitt fel.

Det går inte att gömma saker för alltid.

Och livet fortsätter och skratten måste fortsätta eka,
för annars blir allting alldeles för hårt.