Årgångsvin, åldrad materia

du är åldrad

som ett årgångsvin i doftlös källare

i dunkelvärlden

dina minnen sjunker sakta till en bottensats

rörs upp ibland när du förnimmer

steg och rörelser i närheten

då minns du galenskap och hetta

sorg och smärta

men i tystnaden din rymd är stilla

gyllene och klar

var finns den konnessör

som din boquet förstår att njuta

att varsamt dekantera brygden

summan

av ditt långa liv

och utbringa din skål till sist

-------

Att bli gammal kan betyda så olika saker. Ålder är inget värdemått i sig. Ett gammalt allmogebord från Järvsö kan vara ovärderligt. Det har jag sett på Antikrundan. Men är man en pensionsmässig undersköterska i hemsjukvården är man inte så mycket värd.

Det händer något med ordet “gammal” under livets lopp. Först är man barn och vill bli äldre. Man längtar efter att få börja skolan. Att vara gammal nog är en merit. Man vill komma in på barnförbjudna filmer och man längtar hett efter att få köra moppe. Sen blir man arton år och myndig. Då får man rösta i allmänna val till riksdagen, gifta sig, ta körkort, göra lumpen och gå på krogen.

Men man är fortfarande inte gammal nog att handla på systembolaget!

Efter tjugo anses pannloben, den del av hjärnan där vettet påstås sitta, fullt utvecklad. Då är man gammal nog. Sen finns inga åldersgränser mer. Under de närmaste 40-45 åren är det bara att leva på så gott man kan, med  fri- och rättigheter, plikter och ansvar.
Ordet “gammal” blir mer eller mindre synonymt med kasserad.

Sen nalkas plötsligt en ny åldersgräns. Pensionsåldern. För många efterlängtad, medan andra drabbas av separationsångest och identitetskris. Och naturligtvis insikten om det egna livets ändlighet.

En sak kan jag säkert säga: att bli gammal är en överraskning.
När jag var helt ung trodde jag, som alla andra unga, släta och omärkta människor,  att gamla var en sort för sig. Ett slags skrynkliga, saktfärdiga spillror av någon utdöd folkstam. Ja, vad ska ungdomen tro. De vet ju inte annat. Förnuftsmässigt visste jag förstås, jag hade ju sett bilder i fotoalbum på mina gamla släktingar som unga. Men till och med på skolkorten såg de ålderdomliga ut. Det lustiga med det är att gestalterna på bilderna verkar ha blivit yngre idag…

Men nånstans djupt inom mig  trodde jag att det där aldrig kunde hända mig.

Nåja. Livet rullar på och för ett par år sedan fyllde jag sjuttio. Till min häpnad förstod jag att nu är jag där. Jag är en sån där gammal människa nu. Även om jag nyligen läste nånstans att sjuttio är det nya fyrtio, och även om vi idag lever och klär oss annorlunda än de gjorde på mormors tid. Materien har åldrats. Celldöden kan ingen stoppa. Och jag har lager på lager av minnen och livserfarenhet, som talar om sanningen för mig. Jag inte är ung och oprövad längre.

Det underliga är att jag ibland får lust att skratta när jag tänker på det. Så länge krämporna håller sig på en uthärdlig nivå kan åldrandet bjuda på en viss bister humor. I konsten att hantera situationen, Magnus Härenstam formulerade det bra i Morsning och Godbye: gammal är man när man böjer sig ner för att knyta skorna och funderar på om det är något mer man ska passa på att göra medan man ändå är där nere.
Och i backspegeln. För det var ju jag, hela tiden, jag som barn, jag som ung, jag som medelålders, och nu när jag har jag full överblick över alltsammans kan jag se att jag nog burit mig ganska fånigt åt många gånger. Fast jag inte tyckte det då, när jag stod mitt uppe i det.

Unga människor har aldrig varit gamla, så de kan inte sätta sig in i hur det är. Men vi har varit unga. Visserligen i en annan tid, men ändå. Vi vet vad som äger värde i livet och vad som var fåfänglighet när vi jagade efter det.  Vi kan, eller borde kunna, sätta oss in i hur det är att vara ung, för vi har själva varit det.

Man blir förstås inte automatiskt vis bara för att man blir gammal. Gamla människor kan vara precis lika dumma som vilken tonåring som helst, och en del gamla blir bittra och inskränkta, fördomsfulla och elaka. Ja, som alla andra. Jag vill bara säga att vi generellt har förutsättningar att bli klokare med åren. Det har naturen begåvat oss med, hur vi sen utnyttjar det är en annan sak. Men det finns helt klart en klokskapsreserv som samhället borde ta till vara.
Regeringen kunde inrätta nån slags äldreministär för livserfarenhet och göra äldreboendena till informella lärosäten för levande historia.
Nittioåringar kunde ha kurser i mindfulness, för är det någonstans man lever i nuet så är det när man redan har ena foten i graven.  

Åldrad materia kan vara något mycket vackert. Åldrade ansikten, händer och kroppar, är också vackra, för de vittnar om ett långt livs arbete och erfarenhet.  De är brukade, nötta och har proviniens.*
Kom igen säger jag, se skönheten i den åldrade materien, och ge ordet “gammal” en positiv klang av bevarad  tillgång för samhället.  

Sist ett par dikter, sen kan vi diskutera det jag sagt!

Döden högg ett hack i bordsskivan

Döden lutade sig plötsligt fram och högg ett djupt hack i bordsskivan

det var så oväntat att jag vaknade med ett ryck

en stor flisa flög dän

varje gång jag sedan stryker med handen över den blanka ytan

kommer jag att tänka på döden

den blir man aldrig klok på

Nu lever änkorna
(Inspirerad av Gerda Antti)

männen stupar först

kvar blir änkorna

som martallar

som enerötter

en och annan vitnad dvärgbjörk

sendrag under golvtiljorna

och tungandad astmatisk trappuppgång

vasstungad livsklokhet som länge återhållen

blommar sent och beskt

nu lever änkorna

men till vad nytta till vad glädje

i en etta på ett boende med tavla och fåtölj

på rena egenheten

eller för att

kanske

det var någonting som tyckte om att leva

när allt kom omkring

*Wikipedia: Proveniens är ett begrepp inom konstvetenskap och i musei- och arkivverksamhet som innefattar uppgifter om ett värdefullt objekts ursprung samt ägar- och annan historia.
-------

Förekomsten av uppgifter om proveniens och vad den är utgör delar av marknadsvärderingen av ett objekt.[2]