Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Oslipat, spretigt tankefragment, tillika del av framtida kortprosaprojekt med olika tempus som enda ledstjärna.


Presens

Nu står jag vid en norrländsk älv och känner vattnet flöda genom mig fast jag står på torra land. Nattljuset tar aldrig slut. Det fyller mina andetag när jag blundar ett obestämt antal sekunder. Obestämt för att tiden är ett av människan uppfunnet fenomen som upphört att existera här och nu.


*


Nu förskräcks jag av allt jag skådar framför mig. Nu känner jag mig liten och gömmer mig bakom den enorma antika spegel med låtsasguldram som de vuxna förvarar i sovrummet på dockhusets övervåning.


*


Nu undrar jag vem fan som har rattat in P1 på radion. Nu kommer jag till sans och finner ro i insikten att det ju är jag själv som är den skyldige. Nu inser jag att mitt brott, tillika min belöning, består i att jag blivit gubbe, en gubbe i vilken åren bosätter sig som i ett gammalt träd och som numera väljer utbildande kulturell pratradio framför kommersiellt radioskval. Nu avbryts min fria tankeström av ett allvar. Nu hör jag Kristina Lugn radioprata sitt sista program. Lugn svarar på en gammal tant Ainas fråga. Tanten Aina talar med darrande stämma och med gråten i halsen. Det är nästan så att jag också fäller en tår, jag som aldrig gråter numer. Jag är en vuxen man. Aina är också vuxen, fast kvinna. Hon är nog faktiskt till och med övermogen, ett äpple på vippen att falla ner från trädet i höstens sista skälvande vind inför vintern. Men hon är inte riktigt redo ännu. Aina har dödsångest. Hon vill inte dö. Jag är som Aina, bara ett halvt sekel yngre. Hon är ensam och rädd, vill inte att allt det roliga ska ta slut, vill inte att den här festen Nationalteatern kallade livet ska ta slut, släckas ned, tystna och förpassas in i det eviga skugglandet, det stora tomrummet. Just som jag ska brista ut i gråt efter Ainas framställan så tornar lugnrösten upp ur radions högtalare, som en frälsare, en tröst, en axel att luta sitt hulkande anlete emot. Svaret är så bra, så välfunnet. Kristina Lugn säger att vi mer eller mindre alla är rädda för döden, ju. Samtidigt kan hon inte kännas vid någon alls som hyst rädsla för tiden innan vi föddes, trots att det antagligen är ungefär samma tillstånd. Vi tänker oss det som ett stillsamt böljande fält om sommaren, i vilket vi plöjer fram, Kristina och jag. Fältet liksom tindrar – lyser upp och slocknar, glöder till och mörknar om vartannat. Det utgör ett vackert levande motiv på det nypåklistrade plåstret på själen. Tack Lugn för lugnet, tänker jag tyst. Ögat ännu torrt.


*


Nu tänker jag mig döden lite grann som Norrland. Den ligger lite offside, är kall, mörk, mygginfesterad och allmänt jävlig.


*


Nu ser jag ett mörker som faller på mörker. Det ser coolt ut. Eller för att vara ärlig, det syns inte alls.


*


Nu gräver jag ett hål i marken med mina bara händer och blottlägger växternas nervtrådar som löper genom jorden och kopplar upp sig mot de dödas kroppar. Några är batterierna, andra adaptrarna. Oklart vilka som är vilka.


*


Nu funderar jag på att skriva en barnbok om döden och tvivlar samtidigt på min egen kapacitet. Det får bli en bok om döden för barnens föräldrar, men i barnboksformat. Det blir liksom lättare att närma sig den då.


*


Nu har det blivit en solig dag i parken. Bredvid min far slår han sig ner på bänken, med ett ansikte som inte är ett ansikte och en närvaro som är en annalkande frånvaro. På avstånd är det näst intill omöjligt att se hur han sakta makar sig närmare, millimeter för millimeter.


*


Nu försöker jag tänka ut en låt som ska spelas på min egen begravning. Det är en ganska rolig sysselsättning, lite som att göra det bästa av det värsta. Lika rolig som uppgiften är, lika omöjligt svår är den. För vilken låt fångar allt? Lika delar punkigt jävlaranamma och ljus framtidstro som finstämt vemod och tillbakablickande? I hjärnan ser jag en förklädd man med märklig huvudbonad som låtsas köra taxi. Han kallar sig Dr Bombay och skriker Calcutta i evighet. Det hela stör mig något.


*


Nu betraktar jag den mörka sjön om kvällen. Den betraktar mig. Vi låtsas inte om åren som runnit igenom oss. Den heter Tripphult och är så liten att ett förhållandevis litet barn kan gå runt den på en kväll. I detta vatten simmade jag som liten. Simtagen var de samma, men kroppen en annan - vattnet likaså. Vi har båda ömsat skinn så många gånger att vi tappat räkningen. Ändå är vi på ett sätt de samma när vi nu återses och låter våra massor mötas. Vi nickar svagt, utan att yttra ett ljud - så som man gör mot främlingar som har något bekant över sig. För säkerhets skull.




Fri vers av Bill Larsson VIP
Läst 1928 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2008-07-12 02:12



Bookmark and Share


  drover
Åh vad vackert du uttrycker dig! :D
2011-12-18

  Paulina LH VIP
Jag har fortfarande svårt att förstå att du är borta.

Jag älskar dina haikus.

Bill, vila i frid.

/Paulina LH
2009-01-31

  Larz Gustafsson VIP
"Den här festen Nationalteatern kallade livet".

Oslagbart!
2008-07-12
  > Nästa text
< Föregående

Bill Larsson
Bill Larsson VIP