Där snor sig vårens varma vind
runt flickans bara ben,
stannar, glömmer hår och kind,
flämtar till, blir tjock och trind …
sedan stiger den
sakta, sakta stiger
den upp mot flickans lår …
varsamt, varsamt under kjolen,
glömmer tid och rum och solen,
smeker varje enskilt hår,
nosar, kittlar stryker, stiger …
flickan flämtar till och niger
mot värmen mellan sina lår,
möter vinden som där får
stanna, nosa, vrida
sig till kuling, storm, orkan
Vinden vaggar, nuddar, stiger
varsamt upp mot flickans mitt,
hennes åtrås heta snitt, stannar vid den våta manen …
nosar, nosar, sväller, stiger
låter våta manen smeka sig,
andas där den delar sig
tills flickan smälter, snyftar, niger,
öppnar sig och tar emot
vinden till dess grova rot …
De ligga tätt, som ögatår
Och allt de drömt om och begärt
av tid som nu blir nu – och nyss
blev eld som sans och mått förtärt;
allt de drömt i ungdomsår
blev all åtrås möteskyss
Där dröm i saga övergår,
bortom tid och rum och sans,
med hans i hennes, hon om hans
allra innersta substans,
möts de utan återvändo
i ett suggestivt crescendo,
i en himmelsk kärleksdans
Tid och rum finns ingenstans
Känslor sammansmälta, hennes, hans:
närhet, trygghet, ömhet,
här och nu i evighet,
upp och ner blir in och ut,
ut och in blir in och ut,
ut och in blir in till slut,
till slut, till slut i explosion
i konvulsion …
i sinnlighetens sköte
välles världar samman
i en allt sammansmältande fusion
tiden slungar mot himlen sprudlande färgsprak
solsamlande
äppelblom och körsbärssky