Den stora förekomsten av selfies är ett fenomen som borde undersökas lite närmare, om varför det är så vanligt, dess betydelser och mening. Vill i all anspråkslöshet göra ett litet försök.

Eftersom det handlar om att framställa en bild av sig själv som i huvudsak föreställer och i någon mening tillfredsställer en själv vill jag föreslå ett nytt ord för detta fenomen. Ett ord som bättre än selfie kan fånga innehållet av både handling och resultatet – ikonani.

Ikonani handlar om att för egen hand skapa ett självporträtt som är så självtillfredsställande att det inte raderas. Här talar vi ju om en situation där subjektet, så att säga, är sitt eget objekt.

I händelse av en narcissistiskt orienterad ikonani publiceras bilden, varpå ikonanisten kan spegla sitt själv i omgivningens reaktioner. Reaktioner som ofta skrivs; snygging, sötnos biffig, fett eller hur – och andra superlativer. Om den narcissistiske ikonanisten inte erhåller några likes eller andra affirmationer kan det hända att hen brister ut i aggressivitet i kombination med en lättare depression.

Ikonanin bedrivs ofta i enskildhet men uppvisar även andra varianter. Efter att USA:s president Obama, dåvarande danska statsministern Thorning Schmidt och Storbritanniens premiärminister Cameron vid ett möte för mer än ett år sedan, ertappades med en överskridande gruppikonani har denna variant fått en lavinartad spridning.

Inte sällan bedrivs en exhibitionistiskt ikonani på olika offentliga platser. Gärna med subjekt/objektet i förgrunden till någon historisk byggnad eller vid en vacker utsikt. Den exhibitionistiska ikonanin sker enskilt men även som parikonani eller i grupp. Särskilt vid ikonani i olika offentliga rum används ikonani-hjälpmedel som ser ut som teleskopspön med ett stativ var telefonen/kameran appliceras. Dessa hjälpmedel sälj när solen skiner av samma figurer som säljer paraplyn när det regnar.

En masochistiskt inriktad ikonani tar sig uttryck i förfulande och förlöjliganden av subjekt/objektet. Om detta sker ofta eller som beteende permanentas, kan det handla om ett patologiskt tillstånd och vederbörande ikonanist bör söka, eller rent av hjälpas att söka någon slags behandling. Handlar det om mer tillfälliga övningar eller episoder är det att betrakta som mer lustbetonade nedstigningar till smuts och orenheter för att tala med Sartre.

Alla ikonanerar, nära nog utan undantag. Endast när den avporträtterade visar båda händerna i bild, går det att vara någorlunda säker på att det inte handlar om ikonani. De flesta ikonanerar med en frekvens som ligger inom ett normalspann. Dock bör man vara vaksam på om ett överdrivet ikonanerande är för handen. Det kan tyda på en viss rädsla för att samverka med andra människor, en rädsla för intimitet och för att be om hjälp. Det kan också förekomma att ikonanisten helt förlorar kontrollen och då är det fråga om ett missbruk och svårartat beroende. För ikonani-missbrukare finns inga evidensbaserade och helt säkra behandlingsmodeller. Dock har självhjälpsgrupper som AI (Anonyma ikonanister) visat på goda resultat.

Med hjälp av sociologiska kategorier kan den tilltagande ikonanin visa på några företeelser och observationer som kräver en djupare analys än den jag kunnat ge. Möjligtvis kan den noterbara ökningen av ikonani tyda på en allt mer tilltagande individualisering. Porträttfotografering skedde tidigare oftast med hjälp av goda vänner, men framför allt var detta en angelägenhet inom familjen eller annan stabil relation. Vid vissa tillfällen dock, med bistånd av professionella utövare.

En annan aspekt kan vara den att ikonanin i ett metaindividualiserat samhälle helt enkelt har ersatt bekräftelsen från andra människor. Ikonanin visar konkret med en bild att individen faktiskt finns. Det betyder att ikonanin också kan tjäna individen som en slags realitetsprövning. Cartesius; jag tänker alltså är jag, har ersatts av; jag ikonanerar alltså är jag. En mer kunskapsteoretisk aspekt är möjligtvis den, att relationen subjekt objekt har upplösts. I stället för att begära någon annan så begär ikonanisten sig själv, vilket naturligtvis kan vara bekvämt då ikonanisten, så att säga, alltid finns tillgänglig för sig själv och sitt begär.

Roger Karlsson