Vägra integration - vägra assimilering – vägra danskhet

För några veckor sedan fick jag ett brev från Fanø kommun där en tjänsteman erfarit att jag närvarat vid endast ett tillfälle på kursen ”Lær Dansk” för invandrare. De upplyser även om att min rätt till utbildning upphör 2/8-2016. Jag kommer inte att utnyttja min rätt till denna utbildning i att tala Danska samt att lära mej om dansk kultur och historia, eller som det också framstår som; en utbildning i danskhet – jag tackar nej, jag vägrar.

För det första ser jag det som slöseri med energi att lägga kraft på att lära in ytterligare ett litet skitspråk i den globala marginalen. Jag kan ju redan svenska. Både danska och svenska, samt för den delen norska, är som språk mycket marginella och det bästa vore om en nordisk språkkommission arbetade fram förslag på hur de norska, danska och svenska språken återigen kunde bli till ett gemensamt tal och skriftspråk. Det skulle underlätta för alla och göra `skandinaviskan` till ett språk med betydligt bättre förutsättningar att ta plats i ett europeiskt sammanhang. Det skulle dessutom gagna den inomskandinaviska förståelsen. För övrigt anser jag att danska är ett fult talspråk med en minst sagt osäker och nästan obskyr anknytning till den skrivna danskan. Jag har alltså insett det meningslösa i att som svensktalande lägga kraft på att lära mej ett så fult och obetydligt språk som danska. danska myndigheter å sin sida borde bistå de infödda danskarna att tala danska på ett propert och för alla, även infödda danskar, begripligt sätt. Det är ju känt att även infödda danskar har svårt att förstå danska så illa som detta lilla fula språk talas över olkka regioner inte minst i Köpenhamn.

För det andra, detta med Danskhet - vem fan vill egentligen bli dansk och vad är det som skulle vara så bra med det danska och Danskheten –.  Som ung hörde jag talas om dansk kulturradikalism och Danskt frisinne. Kulturradikalism och frisinne synes numera flippa runt mellan institutioner som statskyrkan, manschauvinismen, bordellen och rasismen. Allt i relief mot ett lite sjaskigt kolonialt tillstånd. Danmark är ju som bekant en av Europas sista kolonialmakter. Visst, danskheten och det danska omfattar enligt danskarna väldigt mycket mer än de institutionella fenomen jag har räknat upp. Men mansgriseriet, rasismen, statskyrkan, bordellen och det koloniala tillståndet utgör hur som helst negativa såväl som mer synligt positiva signifikanser för den danska självbilden.  För övrigt är det uppenbart att det intima och kollektiva beroendet av statskyrkan, föraktet mot främst muslimer, eller bättre, den Andra och den Andre, samt det koloniala tillståndet gör saker med skallarna på folkekirkemedlemmarnas, bordellbrukarna och kolonialmaktens folk.

Ytterligare framhålls som danskt, och danskhet sådant som är allmängods exempelvis rättsstaten, den parlamentariska demokratin samt att danskarna förmodas vara upplysta med rätt att upplysa andra. Som om danskarna, för det första, skall ha beröm för att de kan anses demokratiska och som en rättsstat. Sannolikt är det den danska humanismen med det upplevda upplysningsuppdraget som fört ut de danske i inte mindre än fyra krig, varav ett folkrättsvidrigt, i en högst aktuell samtid. Det primära för all krigsuppdragen uppdragen går ut på att skjuta muslimer i namn av den danska och europeiska upplysningen under USA-kommando.

Det av danskarna så omhuldade `hygget` är ingenting annat än en blöt filt, genomdränkt av Tuborg, som tystar alla meningsskiljaktigheter och konflikter. Hyggeinstitutet har gjort att danskarna vant sig av med konflikten och konfliktens möjligheter för att i stället gå direkt från `hygget` till aggressivitet och avståndstaganden. Jag kan gå med på att danskarna försöker bevara hygget så länge som möjligt för att hålla kvar den paternalistiska masken och av ren konflikträdsla. Men vid en mer ihållande konfrontation slår aggressiviteten till med full kraft. Av detta följer att den danska världsbilden blir till ett antingen eller. Då menar jag inte det ”Enten eller” Sören Kirkegaard skrev om, utan att den danska världsbilden är endera svart eller vit, med eller emot, vi eller dom - danskar eller de Andra.

För egen del är jag för danska såväl som för en global kontext förhållandevis privilegierad då jag är man, europé, vit och antas tillhöra en kristen kulturkrets. Dessutom liknar jag dansken och har en viss umgängesvana med språk och de fantasmer som kringgärdar den danska självbilden. Jag har alltså alla ess på hand och kan lätt och smidigt ta mej in i det danska samhället. Men jag vägrar. Vad som menas med anpassning, integration och välfungerande i Danmark är egentligen ingenting annat än ett krav på assimilation. Den inflyttade måste bli dansk på alla sätt och vis. Men här har danskarna satt upp ett oöverstigligt hinder. Det är den övergripande fantasin om alla danskars likhet – danskar anser sig själva vara väldigt lika varandra till skick och fason. Så om någon vill vara dansk måste denne likna alla andra danskar. För många invandrare är detta helt enkelt omöjligt på grund av att vissa av oss förmodas tillhöra en annan religion än den kristna och är därmed automatiskt uteslutna ur den danska folkekirkegemenskapen. Vissa har en mörkare ton i skinnet och har av naturliga skäl väldigt svårt för det vidunderligt fula språk som är danska. Således blir, för att tala med Fanon, många väl intrigerade invandrade danskar just människor med ”svart hud och vita masker.”  Människor som kanhända är väl intrigerade men aldrig kan svara upp mot kravet på fullständig assimilation och likhet med `urdanskarna`. Bara alltför ofta hörs från en dansk offentlighet om muslimer som ointegrerbara och då menas att de aldrig kan assimileras och bli som riktiga danskar. Eller för att tala med Fanon "Bli som oss eller försvinn." Därför vägrar jag att bli dansk även om jag har alla förutsättningar att bli det. Jag vägrar dels av solidaritet med andra invandrare som inte kan ens om de vill, dels på grund av att danskheten för mej framstår som motbjudande.

Jag har lämnat Sverige och är sedan fyra år bosatt på Fanø. Jag är inte längre omsluten av svenskheten och gör vad jag kan för att skaka den av mej. Att jag tillsammans med min hustru har en fast adress i Danmark har inte inneburit att jag antagit, omslutits och ens vill omslutas av det danska och Danskheten. Jag befinner mej i ett behagligt tillstånd av nationell icketillhörighet – ett tillstånd som avger en förhöjd känsla av frihet. Därmed inte sagt att jag inte vill bli bekräftad i ställningstaganden, värderingar, i mina kanhända metafysiska spekulationer, i min syn på världen och tingen. Befrielsen finns i att inget av det jag skattar och anser dyrbart måste införlivas i en slags nationell matris eller struktur, utan jag är fri att välja bort det nationella och anta kosmopolitens position. 

Jag vill inte bli omsluten och erkänd av en offentlighet och ett offentligt samtal med de värderingar som representeras av personer som exempelvis Pia Kjaersgaard, Jes Stein Pedersen, Lars Cramne och Lars Hedegaard. Jag vill inte bli en del av ett nationellt danskt offentligt samtal där det med en självklar normalitet talas om människor som ”ointegrerbara” och att invandrare av en viss religiös uppfattning måste begränsas av just religiösa skäl. Jag vill inte bli en del av ett samhälle, en offentlighet som är så, intill det patologiskas domäner, upptaget av och fixerade vid andra människors religiösa uppfattningar och praktiker. För att tala med kamrat Kant är detta att vara så fullkomligt upptagna av andras religioner, som många danskar tycks vara, ett tecken på bristande upplysning – och så sant - Danmark förefaller lida brist på verklig upplysning. Dansk brist på upplysning - knappast i den del av upplysningen som avhängigt en kolonial ekonomi och kapitalism bejakar den individualistiskt liberala excess som tangerar gränsen till det totalitära och fascistoida. Dansk brist på upplysning är däremot uppenbar i fråga om upplysningens imperativ om människors lika värde. En brist manifesterad på bordellen, i statskyrkan, i manschauvinism, i den rasistiska diskurs som är rådande i det offentliga samtalet samt i Danmarks koloniala situation. En brist på upplysning som även manifesteras i den nästintill totala frånvaron av ett berättigat och kraftfullt motstånd mot allt det som betecknar den danska bristen på upplysning i termer av ett lika människovärde - en brist och frånvaro som är rasism. Det mest allvarliga med nationen Danmark är den nästan totala brist på aktivt motstånd mot rasismen som i det danska samhället kommit att allt mer normaliseras. Om ett motstånd skall kunna komma till stånd så måste detta motstånd formuleras och organiseras av andra än de koloniala, bordell, rasism och statskyrkoberoende danskarna själva. 

Detta motstånd kan bara formuleras och organiseras av oss som utifrån flyttar in i Danmark. Av oss vare sig vi flyttat in från Sverige, Irak, Somalia, Palestina, Syrien eller Iran. Av oss invandrare vare sig vi är katoliker muslimer, judar, protestanter eller buddhister. Jag menar att alla som flyttar till Danmark varhelst de kan komma från har lämnat ett sammanhang och ännu inte införlivats i en lokal eller nationell produktion av likheter och pseudoantagonistisk individualism. Att befinna sig mellan avflyttning och en ny etablering är ett tillstånd med många möjligheter. För att helt kunna ta till vara dessa möjligheter i termer av motstånd krävs det att vi, de nya invånarna i Danmark, och tidigare invånare med för den delen, helt enkelt vägrar att bli danskar, vägrar integrering, vägrar assimilering och vägrar danskheten. Detta är det primära motståndet sedan vidtar ett arbete att producera sig själv som subjekt och rätt och slätt etablera en egen individuell och specifik levnadsstil, egna värderingar och syn på världen och tingen. I detta har varje individ att utan några som helst universella anspråk upprätta en egen strategi för självkontroll samt att i den gynnsamma position som varande mellan uppbrott och nyetablering erbjuder, så att säga, åter uppfinna sig själva. Dessa de åter uppfunna egna subjekten, kommer naturligtvis att möta ett stundtals hårt motstånd från de gamla ordningar, då vi nykomlingar begär både plats och röst i Danmark utifrån våra högst subjektiva, nyskapade och individuella förutsättningar som begärande subjekt och nya danska invånare.

Sammanfattningsvis menar jag att alla de nya invånarna i Danmark, de begärande subjekt som fria från gamla bindningar och fria från aktuella bindningar var för sig och solidariskt både avkräver och erbjuder Danmark en ny kulturradikalism och ett nytt frisinne. I vad mån det fanns en tidigare kulturradikalism och ett danskt frisinne så är dessa inte längre sunda nog att återanvändas. Danmark behöver en helt annan kulturradikalism och ett helt nytt frisinne grundat i individualitet och hos ständigt nyskapade och begärande subjekt. Danmarks invandrare kommer att kräva och sannolikt bidra till kulturell radikalisering och ett annat frisinne än det som i nuläget, raglar omkring mellan bordellen, manschauvinismen, statskyrkan, kolonialismen och rasismen. Kort sagt: Vägra integration, vägra assimilering, vägra Danskhet.

Roger Karlsson

Søndertoft 21

6720 Fanø

Danmark