Ingen lust att skriva, jag känner att tiden är kort, och har jag något att skriva om. Skriv ändå.

Wångström hette han den blinde mannen som bodde i sin fastighet mitt emot vårt hus. Han hade inte varit blind hela sitt liv men jag mindes honom enbart som blind. Han bar alltid grå kostym med väst där det hängde en kraftig klockkedja, han hade snörkängor och alltid hatt. Näsan var kraftig och böjd. Som en indiannäsa tyckte jag. Jag såg honom aldrig utan sin hatt. Han gick med en käpp som inte var vit som den borde ha varit. Han ville inte visa at han vara blind. Hans fastighet var en vacker envånings träbyggnad i gult. Där fanns en trädgård, ett par lägenheter som hyrdes av familjer som betraktades som fattiga. Den lägenhet som Wångström själv bodde i var mycket stor och rymlig. Han hade varit åkare. Under ett tak fanns det en vagn med stora hjärnskodda trähjul. Vi satt ofta där på vagnen, en kamrat som hette Kjell och jag. Han och hans familj bodde i en av de små hyreslägenheterna. Där fanns också ett stall med plats för två hästar. Stallet användes som lager för en liten verkstad med cykelförsäljning som fanns i fastigheten. I stället för hästar stod där cyklar. Han hade en bil, en T-Ford. Kjells pappa brukade köra den gamla Forden och den blinde åkte med i baksätet. Kjells pappa kunde låna bilen för att göra en åktur med sin familj. Det hände att jag fick följa med. Ofta gick åkturen till ett par systrar till Kjells pappa som bodde i en grindvaktarestuga vid en smalspårig järnväg. Var gång tåget skulle komma gick en av tanterna ut för att stänga grindarna, där järnvägen korsade bilvägen. Det var i Brobacka en mil utanför Alingsås. Tanterna och deras stuga är borta sedan många år. En dag dog Wångström. Kjell sa att han låg i sin säng och fick upp skiten genom munnen, det var därför han dog. Han visste helt säkert för hans mamma brukade se till Wångström, laga lite mat och städa något. Det var hans mamma som kontaktade ambulansen. Hon ringde inte för där fanns ingen telefon. Hon gick till brandstationen som låg två minuters promenad från Wångströms hus och bad dem komma med ambulansen. Alingsås var en så liten stad. På tomten invid garaget där den gamla Forden stod, fanns en urgammal lönn. En gång när det blåste kraftigt föll lönnen mot garagetaket. Det mest av trädet sågades ner och forslades bort. Kvar fanns en stor stubbe som gjorde det lätt för Kjell och mej att klättra upp på garagetaket. Vi hade fin utsikt över gatan och huset där jag bodde. Där satt vi ofta. Kjell var något äldre en mej. En gång frågade jag Kjell om han visste varför Wångström var blind. Kjell svarade utan att tveka att det berodde på att gubben vid ett tillfälle tittat för länge rakt in i solen. Där Wångströms fastighet stod är numera en parkeringsplats.

Roger Karlsson