ensamheten jag vet inte vart den kom ifrån
plötsligt var den bara runt omkring mig
omslutande och påträngande
jagade bort alla andra
isolerade mig
som i ett fängelse utan fönster
inga väggar inga dörrar
inget tak heller inget golv
inte märkligt att jag kan röra mig fritt
men ändå inte för det begränsar mig
ensamheten jag vet inte vart den kom ifrån
det enda jag vet är att jag är hårt hållen
ända inifrån och ut och hur jag än sträcker mig
når jag inte fram jag är som i en öken
med bara sand knastrande under mig
och på natten lyser stjärnorna
på dagen skiner solen
molnen är grå sammanbitna och ibland
när det är riktigt kallt snöar det
jag väntar på att det ska bli vår
på att solen ska värma istället för att bara lysa upp
ensamheten jag vet inte vart den kom ifrån
jag vet bara att den har kommit mig närmre
så nära att jag känner dess andetag mot min panna
märkligt nog fylls jag med trygghet
ett slags innanförskap i utanförskapet
och överallt blåser vinden och en röst viskar
du är inte ensam det är bara en illusion
osynliga händer för mig framåt på livets stig
kanske vännerna är osynliga änglar runt om
de kommer träda fram en dag
lika verkliga som du och jag