Ack! Döden, han kommer varthän livet bär.
Den eviga vilan, han som fruktas av många.
Han kommer med brev uti silverkuvert,
ett kontrakt som är skrivet i gråt av de gångna.

Där går han, allas vår trofasta vän,
den enda vi faktiskt oss kan förlita.
Trots att han sällan äro välkommen,
skola ingen ur hans marionettrådar slita.

Men jag har emellertid talat med honom,
sett mitt eget liv slukas i hans bråddjupa blick.
Och nog var jag rädd, att han skola ha bråttom;
att han skola snärja mig med ett sista liestick.

Men så var inte fallet, denna gången fick jag leva,
han steg ur den tyngsta tystnad; han kom med sändebud.
Han sa, "Detta äro dagen, då du ska tro utan att treva!",
och så torka han mina ögons dagg, med sin svarta skrud.

Han sa, "Häll istället upp i glasen, en varsin styrketår,
för jag har många mil att vandra och behöver mig ett riv!"
Snart stod alla flaskor tömda, uti ett rus så det förslår,
så viskade han slutligen "här vänder nu ditt liv".

Detta äro ingen saga, inte ett ord har jag hittat på!
Jag drack Döden under bordet och nog är jag ännu full.
För sedan dess så kan jag svära, att ut i dammig hjärtevrå,
har något visset åter vaknat --- och det äro för din skull.