Döden
Den log mot mig på mörkrets stig
och enskilt nästan bort mig bar.
Min oro här i livet - den finns ju ännu kvar
har ännu icke ändat mig.

Ett rassel hörs från blekt skelett
men allt till trots jag drog mig fram.
Jag fördes då förföljd av skam
att le mot allt som där har skett.

Att vandra ut att se mig om
med tisteln fäst där i min gom.
min längtan där att se mig som

En färglagd dagens konst på skaft
den väcker urtid sen vår kraft
mot dagens svep jag haft
(lel)