I virvelhjärtats inre

bedrog du skönheten

genom ögon som aldrig log

aldrig såg det vackra

aldrig hittade hem.

Dessa glasartade timmar

som aldrig ville sluta skälva

som aldrig ville stanna

och smeka dig ro.

I mig fann du

den knopp som slog ut

som svepte

våra händer till rodnad

som lämnade himlen öppen

att bara få finnas i.