Känner en kyla, 
av dessa tomma själars liv
De glor och stirrar,
det skär genom luften som en kniv

Jag var ute ensam i minglet,
det var ett band som skulle spela
Köpte mig en öl och slog mig ner på en pall,
musiken ljöd och mina fötter ville inte vara stela

Rytmer och toner fångade min själ,
och jag satt där och dansade på stolen
Till slut ställde jag mig upp,
och shakade loss, vred om höften
och viftade med kjolen

I pausen fick jag ett - Hej, 
av en av bandmedlemmarna,
som kände igen mig från deras förra gig
Han lade märke till att jag kom dit sent,
tycktes ha saknat den dansande kvinnan,
som alltid ler och är pigg

Stället var rätt dött, 
och folk stod mest och pratade
Jag rycktes med av musiken,
pausade ibland, och ölen min lapade

Kvällen förflöt och jag förblev osynlig,
fick roa mig bäst själv i den här lokalen
Konversationer uteblev,
jag möttes bara av blickar upp och ner,
av tomma själar som nog tänkte att jag var galen

Men visst, en person kom fram,
frågade varför jag var så långsint
- Va, svarade jag, 
- Nu är du allt trångsint
Fick till svar att det var min personlighet,
jag var för rak och rättfram
Och därför kan jag ej vara din vän,
mer än i mörkret,
ooffentligt i hemlighet

Nu sa han inte riktigt dessa ord,
men dialogen instämde i resonemanget
Det går ej att vara vän med mig,
är rebell och mot Jantelagens
och normens arrangemang