”Jag, Jorden, är i oändligheten
Din själva existens´ obestridliga
förutsättning, Människa,
existerande
endast inom Ditt medvetande

Försvinner Du, mänskovarelse, har Du aldrig existerat, ej heller jag, Jorden,
ej Alltet. Aldrig någonsin någonting, icke ens Intet – ty
tystnaden talar inte och mörkret har inget minne.

Kanske sprider ändå en nattviol sin gudomliga doft …
utan att finnas …

Jag är Den Närvarandes utgångspunkt
punkten under Din fot, Människa.
I Din puls slår min … och stjärnhimlens strålande
syntes av beslöjade galaxer
hemliga skuggor
och tidens nu ofrånkomliga

I oss pulserar
vår gemensamma synaps
ur Varats glödande
konklusion
och min puls, Människa
slår i Din
och vår i allas och allas i vår

Ja, den pulsen slår i varje varelse och väsen jag
bär
i varje företeelse
i varje förekomst som
i mej bor som
mej föder som
jag föder som
vi föder som
oss föder av varandra i ett odelbart
tal

Du jag vi
allt i varandra
är det heliga
odelbara Talet
ibland Den Närvarandes otaliga tecken
och Allt står skrivet överallt
i öppna sinnen

med hand så lätt
som tidens flykt
i skrift så skir
som rosens doft ...