Annika strävade fram i kvällningen i den gamla staden. Det var den stund på kvällen då en stad liksom håller andan, som om pulsen saktar sig. Det snöade sakta, de stora flingorna lade sig till rätta på asfalten, gjorde den fläckig.
Annika var inte ensam. Bredvid henne gick en väninna, ja väninna. Förut hade hon haft kamrater, hemma i skolan på landet hade hon haft kamrater, men nu gick hon på ett läroverk för flickor och nu hade hon väninnor.
Vädret kunde ha varit bättre, men det märkte Annika inte, för hon och väninnan hade så mycket att tala om. Långt borta från läxor och skrivningar och krav sökte de sina samtalsämnen. De talade om livet, hur det kunde bli. De talade om dikter de läst, ibland citerade de några rader för varandra. Om det som var viktigt, om det som var förmer. De talade om Gud, de talade om om sin längtan. Om det som var bortom deras heta ungflickshjärtan. Men än talade de inte om pojkar och än mindre om de barn de en gång skulle bära. Den dagen skulle snart komma för dem bägge, men det visste de inte. Det räckte för dem att tala om det som var, det som väntade runt kröken fanns i en annan värld.
Plötsligt började det blåsa lite och snöfallet ökade men det bekymrade inte de båda väninnorna. De var rejält klädda, båda hade de långbyxor under sina åtsittande kappor. Snöfallet och vinden trängde inte igenom. Hade någon i klassen sett dem hade de nog kunnat ha synpunkter på deras klädsel, men nu vandrade de runt på Stampen, långt borta från Gunilla Pontén och hennes lärjungar i klassen. Mössorna var rejält neddragna runt deras pannor, på händerna hade tumvantar och halsdukarna var omsorgsfullt virade runt deras halsar. De vandrade längs ån som slingrade sig i den centrala staden, drog sig mot Stampen. Kvällshimlen var mörk men i hyreshusen tändes lamporna och gatubelysningen lyste. Snart skulle advent komma med alla sina stjärnor, men nu var det november, som en mellantid mellan den sprakande hösten och den strålande adventstiden.
Borta mot dispensären kom en grupp pojkar. De syntes inte så tydligt i det kraftiga snöfallet, men de hördes. Ibland utstötte de läten som om de ville tala om att de fanns, skrek något rätt ut, brast ut i oväntade skratt. Annika och väninnan såg dem inte förrän de möttes nära en liten bro över ån. Men pojkarna såg dem, deras blickar flög värderande över dem båda. Såg de åtsmitande kapporna, de bulsiga byxorna. Ylleschalarna.
– Har ni sett, skrek en av ynglingarna, en gänglig typ med finnar och golfbyxor. Har ni sett! Mannekänger från Skroten!
Kommentaren utlöste ett kollektivt skratt innan de krängde vidare i snövädret som fortfarande var lika ymnigt.
Annika och väninnan stannade och såg på varandra. Och nu såg de. Två unga flickor som nog var ganska söta, men ack! Deras klädsel som var så praktisk i deras tycke kom dem att se lite, tja, speciella ut! Nu kunde de inte hålla sig. Mitt i snöstormen så skrattade de så de kiknade.
Mannekänger från skrotlagret ! Oförskämt, visst, men ganska passande!
Så vände väninnorna hemåt inåt stan. De talade inte längre om poesin de läst på senaste diktläsningen, nu talade om den nära verkligheten. Om latinläxor och märkliga lärare och den kommande skrivningen i franska. Och, om man skall vara helt ärlig, så talade de faktiskt lite om kläder. De kanske skulle……