Än idag 7 månader efter att ditt hjärta slutade att slå, dina andetag slöt sig om din utmätta tid kan jag fortfarande höra dig. Jag hör dig i vinden, känner hur din ande drar genom mitt hår så där retfullt som en storasyster rycker till och jag ser dig för mitt inre hur du spricker upp i ett leende som når dina blåa ögon och får dem att glittra. Och ditt skratt porlar i bäcken och jag viskar - Fan, jävlar, jävlars skit! precis som du skulle gjort om du fått gå på jorden ett tag till för svordomarna var dina attribut och du svängde dig med de i alla möjliga konversationer och aldrig lät det hårt eller fult utan det var bara du helt enkelt. Fastän vi inte drog jämt - inte ens på slutet så saknar jag dig och ditt jävlaranamma dröjer sig kvar i mig. Jag tänder ett ljus i minneslunden medan jag obligatoriskt viskar alla svordomar jag kan och i varje stavelse hugger saknaden tag. Att dö borde fan i mig vara förbjudet!