Jag låser, stänger, reglar ytterdörren och skjuter en byrå av Teak framför. Springer fort in i köket, föser en stol framför balkonghandtaget. Fäller ut min kniv, sitter innanför dörren med ytterkläderna på, mattan är av Bambu, beige och det behövs torkas golv här. Glömt lämna nyckeln i som skydd, för genom det lilla hålet kommer nu - En svart krage uppfälld över mun, ögon rör sig stannar och pupill dras ihop och flyter bakåt med elak ström som fryser nackhår. 

(Om jag håller händerna framför mig så här ser jag darrandet, ser hur det skälver under hud - rör sig buktar vill ut och jag vill tala om sanningen. Tala om, berätta men utvikningar inflikningar och uppsnurrandet är nödvändigt, allt utom att behöva erkänna - panikslaget rädd) 

Var precis i affären, lade ner frysta bröstfiléer i en röd korg och mina fingrar grävde sig in i plasthandtaget, jag såg ryggtavlan, ja där borta av skinn och de där händerna. Där borta vid charkdisken. Där man står i kö för att köpa kött. Där köttfärsen är mald. Där Entrecote är mat. Där han tog en nummerlapp det stod 5 på. 

(Där stod han, förstår du vad det innebär. Han kommer och tar mig nu. Åh. Han är här nu) 

För jag vet hur de händerna känns och att de brukade hålla Röd Commerce utan filter och hade en tung arm som höll mig nära och ryggtavlan är stor svart och vänder sig sakta om. Tittar på mig i nutid och jag tittar i dåtid, vänder han sig om och ler skevt. 

(Att alla har varit samma. Det har alltid vara samma mall av stora händer som inte enbart vill älska och små känslor. Letat efter någon som skulle kunna vara fulare än jag som alltid varit för mycket av det fina uppmålade det nedärvda det syndiga, det som måste tuktas och att mitt ansikte skulle släpas i asfalt för att visas isas så det blev rätt, samma samma det är alltid samma för jag är samma, är samma som de som är utan känslor) 

Han var där i svart jacka som satt smetad över muskler, såg chockad ut han såg vilsen ut han såg ut som han väntat på mig. Länge. Och han var så jävla vacker. Allt skedde i en kassakö på Domus där plastpåsarna var gröna och vita med en liggande åtta och vi stod där, banalt uppradade - det gick inte röra sig, för det tumlade minnen. 

(Som klyschor av Fellini och det är patetiskt det är råttlort det är inget att tala om det är kaka söker maka och vi var lika varandra) 

Han sa ofta, för dyr, du är för dyr, har dyra vanor och jag rispade hans bil med en passare, slickade speglar och gick på begravning och jag tonade ut då som svart lack över natten, tände på och tände av och hällde socker i bensintanken på en röd Mustang och den krockades mot bergvägg och att jag skrattade, drack litervis av Vodka och pratade aldrig men låg med hans vänner i vita trådgardiners romantik och skrek tyst i panik som om jag inte fanns och minnet av tid virvlade, hamnade i träd och hela staden var målad psykadelia tills jag blev med barn. och jag blev med barn. och jag blev med barn. 

Ibland sjöng han, Hello, I love you innan ansiktet blev ett märke i ett örngott, i en säng och slog där det inte syntes för jag var försenad igen och det med tre minuter. Att jag jobbade över. Att jag pratade med andra. Att jag ringde hem till mamma. Att jag dansade. Att jag hade för kort kjol. Att att att. Jag borde lära mig och han skulle lära mig och att jag inte kunde lyssna och visst älskade jag honom över allt annat. Ja sa jag. JAJAJAJAAA. Bara du inte rör barnet. Rör honom inte. 

(Jag har tänkt att det framkallas av mig, den här vreden eller att vilja kuva det som går rakt och ganska självklart, men jag har alltid tålt mycket stryk, det kommer från sagor utan slut) 

Han var där framför mig. Med doften av hav och metall. Med händer. Med fötter. Med rygg. Med ansikte. Han var där framför mig nu. 

(Vad stor han var och jag äldre nu, större än min skugga då och att låta som vita sopor i husvagn. Det var det inte. Det var vita sopor i en lägenhet på Östermalm. Det luktade skit där med) 

Brukade dra upp mig i knäet, hålla så hårt och smeka mig över hår. Kyssa min hals, sutta mina fingrar och få mig le och skratta tills jag grät. Tvättade mitt hår. Smekte mig till jag skrek. Stekte pannkakor till frukost och visslade i duschen. Enkrona mellan fingrar dansade. 

Han var där i affären, en centimeter från mitt ansikte, böjde sig ner och jag mindes cigarettens glöd i mitt bröst, hur han kastade mig mot väggen och skrek kryyyyyp annars skulle katten dö bla bla bla min morsa dö bla bla bla syrran våldtas bla bla bla och höll jag in te käften nu så dödade han min hund bla bla bla och han dödade min hund bla bla bla polaren som var min polare han slängde från balkongen bla bla bla bla spräckte mig så det rann blod och sperma över den vita ullmattan bla bla bla såg till att jag skulle ha det bra när han var på jobb som mest handlade om sprutor för att bli större bla bla bla eller något vått som man inte pratar om bla bla bla klippte av mitt hår för att jag hade tittat åt fel håll bla bla bla han skulle döda barnet bla bla bla 

Hej och blåblå ögon med svarta fransar pekar på ärr vid tinning, det bränns upp ibland. Minnen och händelser, och det var jag som gav honom det med hjälp av min signetring. Han hade mig upptryckt mot väggen, handen om min hals och den lilla satt på golvet och lekte med en framrullad spruta under soffan och jag fick panik och skrek och slog och han lyfte mig uppåt, pressade mot och luften tog slut och jag slog, tills det rann och sprang. Jag sprang i sex år. Med en i famnen och en i magen. 

Han gick bakom mig förbi mjölkdisken, viskade lågt – dovt: Bor du här bor du här bor du här bor du här bor du här bor du här bor du här bor du här bor du här bor du här bor du här bor du här bor du här bor du här nu hittade jag dig. 

(det är ledtemat till Lola rennt som spelas i mitt huvud och vi springer springer springer) 

Han står med en hand på min axel och den fryser till is. Fäller ut fjädrar av svepande blänkande stiletter, sveper dem mot golvet och upp så tusen ögon reflekteras och jag säger som cement i mitt ansikte. Fitta försvinn, loskar honom i ansiktet - Går rakt fram och fortsätter 659 steg till dörren av vitt trä där det står mitt namn. För jag är så jävla tuff att jag darrar och har en kniv i handväskan. Jämt. 

(och jag är rädd och är jag rädd är jag rädd och jag ler och knäpper min penna upp ner upp ner så det klick klicka klickar, det ljudet påminner om när man spänner hanen) 

Sitter och skakar bakom en vit dörr och knivbladet skär i mitt ben, som det sipprar som det sipprar och det är nu telefonen börjar ringa. Kryper mot - lyfter och det är han. Så fort gick det att hitta mig. Efter 3421 mil av att försvinna. Pumpat sig stor och stadig har han, säger något jag inte kan höra för örat brusar susar havet är där inne, havet jag fick i gåva av en knuten näve, det ringer upp ringer upp mig jämt. 

Entonig brusande Tinnitus så mobilen trillar ur min hand och jag ligger på sidan på en dörrmatta av Bambu beige. Min yngsta son på vardagsrumsgolvet med vita väggar, bygger ett skepp i Lego, jag ser honom från sidan. Det hänger krokar från relingen. Hans mörka hår är virvlande moln och de ögonen är mycket gamla, ser genom dis hur han för sin hand mot hyllan och fäster vimplar på sin båt. Den åker genom ett fönster till en framtid jag inte vet om vi har. Den äldsta han som vakar som jag, står i motljus och håller fram en näsduk. Mamma mamma, vem var det som ringde och varför står byrån framför dörren, du blöder mamma. 

Stirrar med vidöppna melerade och säger från liggande perspektiv. Jag tror jag mötte Zeke Varg här ute och han sa I’ll huff and I’ll puff. Det får dem att börja - utan ett ljud har liten femma börjat lägga ner saker i en resväska. Den stora lilla med svarta ögon han packar ner skivor i blanka fodral och det är ett väloljat maskineri. Vi har gjort det tusen gånger nu, det går undan och jag kan inte röra mig. Det är som om lägenheten föser ihop sig till att rymmas i en handväska gärna grön och det är vårt liv här. Jag skrapar ner hela vårat liv i myntfacket och drar igen dragkedjan. 

(Hissar ner vindsluckan men ligger kvar. Föser mig framåt i hjärnan. Hämta nu, ska hämta det jag gömt. Släpar monster nerför trappor, stora skuggor av könlösa känslolösa vrak. Jag äter dem, en efter en tills min mage är rund och putar ut, jag ligger i framåtstupasidoläge för att inte kvävas. Det är något mycket fel på mig) 

Den sluddrande rösten och mitt svajande rörelsemönster. Ser hur snabbt mina händer rör sig bugar bugar och det rullar nu mycket fort över mig det som vältras. Det finns inget skydd för hjärnan är frilagd, den är oskyddad i rädslan. 

/Pappa går genom min hall med svarta händer som öppnas och sluts, ser putsen rasar skriker och alla springer, så de springer och saker faller det faller atomer ur min kropp som bildar tungt vatten och det är klart att dricka nu skriker farfar och viftar skuggor med RAUS och mormor är där står med kattungar i famn, dränker dem i hink för de är för små att klara sig utan mamma. Farmor ligger tak och rapporterar flygplan eller det är stålvingar de, faller i skyn gör nedslag i trädgård där blommor aldrig dör för Shama vaktar sina och Lemurögon blinkar, drar från möbler, blinkar och här inuti går morfar och slår ihjäl någon igen med ett det är min rätt som son till Prästinnan och ryter han ryter så råttor dansar skriker lyssna du är en Vargdödare vi är Vargdödare och han är full galen och har hängt alla pengar på tork ovanför badkaret där det rinner blod han har en vit kostym han krälat sig genom jorden för att komma och rädda mig. Isä lyfter min huva, drar av och hur solen smäcker till mig i ansiktet. Jag är tillfälligt blind. Men. Huvan är av. Huvan är av/ 

Jag släpper aldrig ögonkontakten när jag talar med någon, för jag måste se om ni döljer något där under, jag vakar mina barn och ibland kliver jag upp ur sängen, sitter i fönstret som surrar monotont och vaktar det som rörs i natten. Nu står de där - barnen - med väskorna packade och ser så små ut, med munnar sammanpressade till raka streck och deras fågelhjärtan bultar innanför rutiga skjortor av bomull. 

(Pappa visslar och jag slår mot tak, fäller ut vingar. Kirgisen har släppt höken fri. Ovanför där havet av vansinne är klart vitt sken glider jag väggar, hovrar nedslag som ögonen växer de växer och ryggen spricker) 

Jag kryper över golvet sitter med armarna runt deras midjor, drar in skoldoft och rädd, vi åker inte någonstans. Nej, vi åker inte. Reser mig mot väggen, drar upp dövikt från golv. Står stadigt med fötter placerade långt isär. Tyngdpunkt låg, håll den låg. Hur raka de är i ryggen och jag och barnen går ut. 

Det kryper en bil, en svart upphissad jävel förbi vårt hus. Han sitter med ögonen på utsidan tittar på oss. Stannar, vevar ner rutan och det är mycket stilla i luften. Som ultrarapid rör sig singlande löv mot marken, faller i röda gula bruna tankar, brinner som stora lågor i ögon. Jag går sakta mot nervevat fönster, håller mina händer längs sidor och stannar precis framför, står stilla. 

Jag sträcker in mina huvuden genom rutan och viskar, jag viskar med reptilhuvudet inkört mot hans, demonens mot hans skrev och pappa så nära intill att jag ser hans pupill dras ihop. Jag trycker stål under hans haka och det är jag som säger det jag drömmer, som de dödas röster viskar, jag talar och talar så tätt intill. Du kommer aldrig nära dem. Aldrig. De är inte dina. Har aldrig varit. Du har avsagt dig rätten. Du kommer att dö om du närmar dig. Han krymper till stoft i ögon och munnen faller sönder. Så nickar vi mot varandra och rutan vevas upp. 

Det är något mycket fel med tiden, visaren slår i botten och jag står upp. Stirrar rakt fram suger in gestalt skugga ljud av motor, hur allt accelererar och kör snabbt förbi till annat som finns där ute. Det jag inget vet om hur det ska vara. Vi sitter på trappan av cement upp till vår blå lägenhet och äter glass som rinner längs fingrar och små pojkhjärtan tickar bomber ibland. Så jag talar om deras far. Jag säger att han är du och du har varit död mycket länge. Jag känner pappa bakom mig. Han bugar sina svarta händer och visslar in. Huva på rädd som är farlig. Här springer ingen längre.