***

Är inte poesi som en dagbok, där poeten skildrar ur sig ord från sinnet och minnet likt  kraften som i ett Niagrafalls vattenflöde. När man kanske kokar över i ilska, frustration eller känslor i allmänhet. Man minner om tider från det förflutna, ältar och längtar och gråter och skriker. Dagdrömmar, insikt och rannsakan, mening och mål. En inre resa som bokstaveras ut i etern, där det skriftade bokstavsflödet i ens livsdiagram inte alltid följer någon kronologisk ordning, och beorende på humör och känslor kommer än det ena och än det andra ut. Måste det vara ordning? Poeten skriver om det som kommer i nuet, kanske impulsiva rader som textas ner, men hey - är man en känslomänniska så är man. Får man lov att hoppa i tid och rum och ämne?

Jag lever hela tiden, och tar intryck från omvärlden, där jag vandrar i min ensamhet. Jag mår bra, och jag mår dåligt, och känslor och humör skiftar mellan fågel, fisk och mitt emellan. Ibland försjunker man djupt i filosofiska tankar i ens existensiella inre resor, som man måste få utlopp för. Att skriva är terapi. Ibland vill man skrika ut sin frustration om orättvisor och jäkelskap, och då intar man en hård ton, som nyanseras i skriftspråket. Då blir man inte gillad. Provokativa texter likställs med negativitet. - Jag är inte perfekt - men jag ÄR! Jag är här ibland er, simmar lugnt i motström. Där ljög jag lite, för ibland crawlar jag, och ibland sveps jag med i strömvirvlarna i vattnet och dras ner i djupet. Jag kämpar för att nå ytan, och väl framme vid vattenytan kippar jag efter luft, spottar och fräser och tar nya tag. En kamp för livet? Ja, såklart.

Fan, jag vill inte glömmas bort. Räslan över att bli bortglömd sköljer över en, och då kliver man fram och tar plats. Men inte alla förstår en, dock måste man inte alltid förstå alla människor. Alla har en rätt att välja fritt och ta avstånd. Men är det rätt att människor ska glömmas bort? Är jag en oviktig själ. Fan, jag blottar min själ för er! Är detta fel? Integritetstänket strömmar genom en och nätets tjat om att "vissa saker ska man behålla för sig själv", tränger in i mitt intellekt och knackar på och talar om för mig att jag kanske ska sansa mig i vad jag outar. Varför? Vi är alla mänskliga, och vi har alla fel och brister. Att sopa problem under mattan har aldrig varit min grej. Jag lever inte i en box mellan fyra väggar, där allt stannar. - Vad har vi för intresse av att veta om ditt patetiska liv? Ja, den frågan kanske en del ställer sig, till mig. Ja, inte vet jag. Men jag är en frisinnad, öppen och hjärtligt rak själ. Jag är en känslomänniska och jag vill dela med mig. Jag är en hjälpare, och vill bidra med min del till världen. Hur kan mitt traumafyllda liv hjälpa någon? Jo, det kan hjälpa. Det kan hjälpa många. 

***