Med svarta ögon och diamantens lyster på en himmel utan stjärnor.
Han lutar trött sitt huvud mot ditt, kärleksfullt med ett skratt som vore du ett barn.
Och den yttersta kärleken tänder en eld vars flammor bränner det otagbara, i fruktan, de peversa, med sina gröna ögon.
Denna stund är att vila. När som en egen, helt egen det livliga är i händerna på mina ögonfransar. De korallröda och opalblå.
Där då natten sitter avmätt på sin fåtölj och muttrar halva ord, lutar sig bakåt och destillerar absint.
2016-04-10 (lel)