Sonett #6

Hon låg där öppet ännu än
med bleka läppar där till trots
så lössläppt i sin karantän
med andetag hon ber sin lots

med sorgsen blick jag står invid
bland tankar som oss samman glatt
men glädjen saknas ej därvid
ett frö blir snart i jorden satt

ett fåtal nära dithän förda
och graven som är själen evig
den sorgligt bär sin börda

garnera andra runt en skatt
med furstligt sinne hon gav upp
ett frö är just i jorden satt

2014-04-17 (lel)