hon sa att hon hade någonting att ge mig.
någonting alldeles speciellt.

det var mörkt så jag kunde inte se henne,
men hon placerade det i mina utsträckta händer med orden;

"du måste vara försiktig och vårda det ömt,
för det är det enda jag har."

"Självklart", svarade jag.



den absolut värsta synden man kan begå
är att såra någon man verkligen älskar.
att svika ett förtroende som man givits.
hur ser man sig i spegeln efter det?



månader senare håller jag de ihoptejpade bitarna
som är hennes krossade hjärta i mina händer.

och jag vårdar det ömt. så ömt.