När han famlar efter namnet på någon han just träffat
får han ett erbjudande från då-minnet som ger tillfällig
lättnad. Det kan vara vad som helst från förr, som lämnat
spår efter sig och ärrat sig fast i hjärnbarken och som är lätt
att plocka fram ur arkivet. Ibland presenterar sig flera rester
från det förgångna samtidigt, bara ligger där framdukade
utan hans medvetna hjälp. Det är bara att välja och låta
nu-minnet vila tills det sökta eventuellt dyker upp när
han minst anar det. Denna eviga föreställning är en
naturlig del av hans åldrande.
Storhjärnan är programmerad att gå in i viloläge när
han blir alltför upptagen av det som händer och sker i nutid.
Så det är betydligt mycket behagligare att låta
då-minnet sätta agendan. Och antagligen blir det mindre
flimmer i förmaket.
Å andra sidan ökar irritationen hos valda delar av
omvärlden när den märker att ingen är hemma när
nu-frågor dyker upp.
Smällar som den gamle får ta.