Min Pappa är en regnbåge.

Lika vacker, lika skimrande, lika oåtkomlig.

 Som barn ställde jag varje dag en kruka med guld vid hans fötter, men han såg mig aldrig, han kom aldrig ner för att hämta sitt guld.

Alltid vände han ryggen mot mig, den där förbannade tysta regnbågsryggen.

Han växte hela tiden, blev större och större.

Solen kämpade med molnen, regnet slog mot mitt ansikte, när jag bar guld från en aldrig sinande källa.

Ibland förvandlade han sig till människa, jag tror det var när solen blev för skarp.

Hans ögon var blå, han hade mörkt bakåtslickat hår och såg nästan lite ut som Elvis.

Han sa aldrig någonting om guldet.

 Jag tror inte han såg det.

De där dagarna när han var nere på marken försökte jag skapa kontakt med honom men det lyckades sällan, vi kommunicerade inte, det var en envägskommunikation, han talade och jag lyssnade, försökte jag säga något hörde han oftast inte på.

 Ville jag prata om allvarliga saker ignorerade han mig helt. Jag var luft.

Mamma sa att jag var solen, men jag var luft.

Pappa var regnbågen, vacker och oåtkomlig, men han såg mig aldrig.

Åren har gått och Pappa har blivit gammal, han är fortfarande stilig i sin mänskliga skepnad, lite som en smal Elvis som blivit gammal, med grått hår och knivskarpa blå ögon.

 När jag hälsar på ställer jag oftast några krukor med guld vid hans regnbågsfötter, men han ignorerar dem som alltid.

 Ibland när jag kommer är han i sin mänskliga form och då brukar vi ta en promenad i hans skog.

Då händer det nåt märkligt, i skogen kan vi plötsligt prata med varandra, men inte direkt, Far till son, nej, vi ställer frågorna till träden och de ger svaren i vårt ställe.

En vacker och indirekt kommunikation.

Och när han hör svaren från träden, när solen strilar ner på oss mellan granars grenar, så händer det att han ser på mig, jag ser tillbaka och vi kan kommunicera utan ord.

 Han säger förlåt, jag säger det är ok och vi kramas utan att röra varandra.

Träden berättar alla de svar som fattades och vi kan för en kort stund upprätta det där fader och son förhållandet vi aldrig haft.

Min Pappa är en regnbåge.

Tyst står han där, mellan regndropparna och solen, sträcker sig mot himlen.

Ibland kommer jag dit med en kruka full med guld, men han ser den inte och jag tänker;

"kanske är det solen som bländar honom."

P.G