vindar längs den barfota stranden,
hade skapat ett gnistrande sandtäcke

oss vi fann,

nu smattrar regnet motvilligt mot fönsterkarmen
och jag minner våra resor där ödemarker blev paradis,
så länge hade klockvarvet pågått att året fick bromsas
och ljuvligheten återupplevas med sandkorn mellan tår,

vitkalkade badkar
som kristallklart vatten vilade i
fick smaka på våra kroppar uti

grönmålade fasader av palmblad som kantade stråk av klappande sandaler
och där såg jag dina bröst genom ditt vita linne

enkelheten drog våra magneter ihop
att enbart sorgsenheten smärtsamt dog,
medan ljuset kunde gnistra på turkosa ytor
fördes vi in i sällsamhetens kokong

vi fann oss,

strömlösa nätters dyrkande av månljusets vagga,
kunde destruera en framtida längtan
och i det persiennrandiga ljuset vaknade vi,
fann saknaden av tristess
hittade sommarens bakgård
och i felaktigt ljus med gråskalig skugga

sista gången jag såg Elin
fann vi oss